En obekväm sanning

Ikväll klockan 20.00 spelar jag in Al Gores En obekväm sanning på TV 4. Jag har velat se den länge och nu kommer den alltså till mig, och till alla er andra.

Seriestart: Riktigt fult hemma hos oss. Del 1: Sovrumsgolvet

Jag är bara tvungen att börja med sovrumsgolvet. Jag hoppas bilden gör det rättvisa. Det är verkligen riktigt fult. När vi flyttade in i radhuset, var vårt sovrum tapetserat i en nittiotalsgul tapet, eventuellt med en riktigt ful bård på. Jag minns inte riktigt eftersom jag beordrade min man att tapetsera över den innan vi flyttade in.

Det gjorde han. Men golvet skulle vi ta sen. Jag hade nämligen upptäckt att under den här fruktansvärda, kräksfärgade plastmattan låg ett trägolv. Och bara väntade. Och väntade. Och väntade.

Trägolvet ligger kvar. Med kräksmattan ovanpå. Men så har vi också nyss flyttat in. För sex år sedan. Jag gissar att varje avsnitt i den här miniserien kommer att sluta så här: Varför?

Röd åklagare av Xiao Rundcrantz

Det är lite intressant att läsa om Kinas korrumperade rättssystem. Men mer än så är det inte. Jag upplevde boken mer som en rapport än något annat. Xiao Rundcrantz skriver ytterst lite om sig själv i detta korrumperade rättssystem. Trots att boken handlar om hennes jobb som åklagare. Först i sista kapitlet kommer människan Xiao fram. Och då är det liksom för sent.

Betyget måste bli tre minus.

Extra förtydligande: Betyget är en trea, men den är svag. Tre av fem alltså. Inget annat.

Jag har svårt att bestämma vad jag ska läsa nu. Jag tar en pausbok. Traci Lords: Nattens barn. Den läser du på en dag, säger mamma.

En miniserie

Jag har kollat inredningsbloggar ett tag nu. De är väldigt fina. Det fanns en tid när jag fortfarande kallade mig själv inredningsintresserad. Sedan hände något. Som tog all min tid och kraft. Det kallas barn.

Jag vill fortfarande vara inredningsintresserad. Men jag har slutat säga att jag är det. Jag läser sällan inredningstidningar. Jag piffar inte hemma. Jag städar inte ens... Jag tycker helt enkelt inte att jag lever upp till kraven längre.

Men nu händer plötsligt något. En trappa har målats. Samma trappa som i sex år förtvivlat har skrikit: Jag är så ful. Gör något! En strimma hopp. Kanske ändå. Jag har läst två av mammas inredningstidningar på morgonen. Läst på riktigt. Inte bara bläddrat.

Jag startar en liten serie på bloggen senare idag. Man kan kalla den en inredningsserie. Den blir en kommentar till det jag just har skrivit om. Jag tror att den ska heta: Riktigt fult hemma hos oss. Eller: Varför har ni inte gjort något åt det där? Följ med redan från början. Låt oss hoppas att det blir en miniserie. Inte en långkörare.

Lite roligare

Det är roligare att laga mat i någon annans kök. Vi har flyttat hemifrån igen. Trappan ska målas andra varvet ikväll. Nu steker jag hamburgare hemma hos mamma. Roligare än att steka hamburgare hemma hos mig.

Jag och Bree Van de Kamp är inte lika

Jag har förstått att det finns människor som ser städning som naturlig. Jag menar att de ser det som så självklart att man städar t.ex. en gång i veckan, att de aldrig ens tänker tanken att skita i det. De kan inte låta bli. De måste göra det.

Så är inte jag. Jag struntar i det. Jag tänker att jag gör det sen. Eller så tänker jag inte på det alls. Och så får jag också ett hem som gror igen.

Om det vore hela sanningen skulle det vara helt ok. Men, jag vill helst ha ett städat hem. Jag tycker städade hem är fina. Jag skäms över damtussar och hundhårsbollar. Jag får ångest om det ringer på dörren när det står smutsig disk i travar på köksbänken. Jag bannar mig själv för att jag inte städar och plockar undan oftare.

Jag tycker inte att städning är det viktigaste här i livet. Men ett visst mått av ordning är en fördel i en barnfamilj. Det liksom underlättar vardagen. Varför kan jag inte bara göra det? Varför måste jag revoltera mot veckostädningen varje vecka?

Walk the line

Sedan vår vän I meddelade att hon missade hela eurodiscoeran och i stället dansade till Johnny Cash har maken lyssnat oroväckande mycket på The man in black. När han igår dessutom ville hyra en film om honom satte jag ner foten och sa nej. Jag var inte det minsta intresserad. Men så visade han mig filmen och då mindes jag att jag hade sett ett sånt där Behind the scenes program om den. Och att jag då tyckte att den verkade sevärd. Jag insåg att mina kunskaper om Johnny Cash var alldeles för dåliga, jag visste verkligen ingenting om honom, för att säga nej till filmen. Vi hyrde den.

Vilken film. Fantastisk. Se den. Den är så bra. De första scenerna lägger ribban högt, och den trillar inte ner. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon är Johnny Cash och June Carter, ett äkta kärlekspar. Äkta. Hyr Walk the line.

Jag ger betyget fem av fem. Och maken håller med.

Tidiga TygTankar

Jag är uppe med tuppen och letar efter ett snyggt tyg att sy en gardin av. Jag menar att jag letar på nätet alltså. (En bild dök upp i mitt huvud av hur jag irrade runt här hemma och letade efter ett tyg.) Gardinen ska hänga i fönstret i den snart färdigmålade trappan. Hade hoppats på Åhléns eftersom jag inte vill åka till Stora Staden här bredvid idag. Men jag har inte hittat tyget med stort T. Letar vidare. Tips mottages tacksamt.

Före och efter

Konstigt

Å nej. Nu har jag hittat konst på nätet igen som jag vill ha, vill ha, vill ha. Trots att jag för bara några dagar sedan konstaterade att ett av mina nätköp saknar passande plats och kanske inte var helt lyckat. Men det här är annorlunda. Den här skulle passa precis på min konstvägg, som jag ska ha i vardagsrummet. Precis. Jag måste fundera. Och diskutera (med maken). Och kontrollera (saldot.) Jag återkommer om det blir något.

Fler förslag?

Jag har ungefär 100 sidor kvar i Röd åklagare. Så här post Amos Oz är jag lätt fixerad vid att hitta en bok som griper tag i mig lika starkt som hans gjorde. Jag har fått några förslag på böcker att läsa härnäst:

1. Svinalängorna av Susanna Alakoski
2. Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
3. De skamlösa av Sisela Lindblom
4. Piaf av Simone Bereaut

Finns det fler förslag?

Lovat är lovat

Jag håller vad jag lovar så klart. Säger jag att jag ska baka senast torsdag, bakar jag senast torsdag. Ibland i alla fall.

Morotsbröd i långpanna. Med fullkornsdinkel. Och en liten puff för en livsmedelsproducent som verkligen försöker. Saltå kvarn.

Trögstartad

Har inte kommit till skott med så mycket än idag. Kanske beror det på det gigantiska tvättberget som anföll mig när jag tittade in i klädkammaren, och krävde att bli tvättat. Eller så beror det på den aldrig tidigare upplevda aprilsommarvärmen ute.

Hur som helst upprepar jag nu ett enda ord, tyst för mig själv: BÖRJA.

Morgonens första

Jag är ledig idag, ropade sonen, lite väl högt, imorse. Men han har rätt. Vi är lediga idag och det är underbart. Vi har bara vaga planer än så länge. Men brödbaket kommer jag inte undan längre. (Jag lovade ju dyrt och heligt.) Andra tänkbara aktiviteter under dagen är: shopping, städning, lek i lekpark, tvätthantering, matlagning, läsning, bloggning och plantering. Vi får se vad det blir.

Gnäll

Jag ägnade en stund åt att gnälla idag. Jag ångrar mig. Det är helt meningslöst att gnälla. Resultatet blir bara att man mår sämre än innan.

Det värsta är när man blir lurad att gnälla. Det finns situationer när man nästan förväntas att klaga på ditten och datten. För att passa in. Jag blev lite lurad idag. Jag ska vara mer på min vakt i framtiden. Jag har gnällt klart. För idag i alla fall.

Inget speciellt

• Det är tur att jag inte modebloggar och behöver fota min outfit varje dag. Mina klädproblem fortsätter och min klädsel blir bara mer och mer underlig.
• Jag hade, i förvirring, stoppat dagens lunchlåda i frysen igår. Höll inte på att hitta den. Det gjorde att smaken faktiskt bara kan få betyget Sådär.
• Burkchampinjoner är verkligen inte goda. Verkligen inte.
• Jag har varit ute på altanen och konstaterat att det kommer en ny blombild snart, senast i helgen. En favorit är på väg att slå ut i rabatten. Alldeles för tidigt.
• Inga attacker hittills idag.
• Försöker skynda mig med boken Röd åklagare. Den är lite torr. Vet inte vad jag ska ge mig i kast med härnäst. Förslag?
• Har fått nya numret att tidningen Hälsa på jobbet. Har blåjobbat och inte hunnit bläddra i den. Kommer att ta mig tid nu på eftermiddagen.
• Är ledig imorgon. Och på fredag. Som alltid. Hur härligt är inte det?

Bakläxa

Jag klarade inte provet. Jag utsattes för en attack i eftermiddags, på jobbet. Jag som var så beredd. Jag som hade läst Kay Pollaks kloka ord. Det gick inte alls. Jag tog åt mig, blev irriterad, arg, käftade emot, tänkte hemska saker i mitt huvud, pratade skit efteråt... Ja, du fattar. Jag måste repetera. Och göra omprov. Jag är inte godkänd.

Punkter

Känner att jag ofta hänfaller åt att blogga i punktform numera. Det kanske är lite tråkigt. Men å andra sidan, det är ju min blogg. Jag gör som jag vill.

• Inga tårar på dagis imorse. Sonen bearbetade gårdagens ledsamma farväl ordentligt innan vi gick hemifrån. Han avslutade med att konstatera: Men jag vet ju att du måste gå till jobbet, mamma. Idag blir jag inte ledsen. Min tappre son. Snart tre år.
• Ica säljer något slags fyrkantig polarkaka för 1 krona styck idag. Jag köpte 6 och lovade samtidigt dyrt och heligt att baka ikväll. Eller imorgon. Eller allra senast på torsdag.
• Jag har inte vågat kolla min lönespec. än. Fruktar det värsta med minst två karensdagar samma månad.
• Har tänkt på Kay Pollak flera gånger på jobbet. Idag lär han mig att jag kan välja att se en attack som ett uttryck för att den andra är ur balans - har ett problem. Med attack menas om någon t.ex. är irriterad på dig och skäller på dig. Jag har väl i och för sig inte riktigt blivit attackerad än idag. Men jag är beredd. Kom an bara!
• Det är 24 dagar kvar till vår Romresa. Vi har fortfarande inte hämtat ut biljetterna. De är betalda och har legat på resebyrån i ett par månader. Vad är det för fel på oss?

Anna Pihl och Ola

Hela avsnittet kändes det ovärdigt både för serien, och för Ola Rapace själv, att han dyker upp och talar fånig svenska mitt i all den härliga danskan. Men så kom slutscenen, och då smälte även jag. Så klart. Jag är lättsmält.

På lunchen

Dagens lunchblogg (nu kan man väl börja tala om en tradition?):

• Blev jättesen imorse pga klädproblem. Provade 17 olika outfits och fick ändå ta den gamla upphittade tunikan. (Men fick en komplimang när jag kom tilll jobbet, för att jag var så snyggt klädd!)
• Sonen bröt ihop när jag lämnade honom på dagis. Trots napp och filt. Brukar aldrig hända. Han är lite känslig just nu. (Jag med!)
• Har vårjackan idag igen. Känns bättre än vinterjackan. Hoppfullt.
• Pga klädproblemen hann jag inte bre mackan som jag tog med till jobbet. Fick mumsa torra limpskivor på fikat. Köpta. Du vet ju vad jag tycker om det.
• Har hävt ur mig en massa till chefen idag. Känner mig lättare. Och gladare.
• Har förstått att det är Världsbokdagen idag. Tänker läsa extra mycket ikväll. Efter Anna Pihl.

Måste tillbaka. Hej!

Hemma igen

Sonen och jag fick komma hemma igen för en timme sedan. Jag har givetvis varit och tjuvkikat lite redan tidigare (och hunnit nojja över både den grå väggfärgen, som såg lila ut, och den vita trappfärgen, som såg gul ut.) Kanske är det lyckan över att vara hemma igen, jag vet inte, men nu tycker jag det ser finfint ut.

Vi har annars haft en härlig all-inclusive helg hos mamma. Allt har ingått. (Förutom TV eftersom hon inte har koppla in digitalboxen än.). Sonen tyckte vi kunde flytta in för gott och jag är nästan beredd att hålla med. Nästan.

Vi har flyttat hemifrån

I projekt hemmafix är det alltså maken som är arbetsledare (och arbetare). Han hade som bekant en rad problem att ta tag i, innan projektet kunde påbörjas.Det hela löstes på följande sätt: hela familjen fick flytta ut och han tokjobbade. Lukten visade sig vara ett oövervinnerligt problem så vi har helt enkelt sovit hos mamma i natt. Nu bloggar jag från hennes dator. Maken vaknade tidigt och kände hur det kliade i målarfingrarna. Han försvann direkt efter kaffet. Nu målar han förmodligen taket för tredje gången. Hejdå bastutak. Äntligen.

Kanske blir allt, utom trappan, klart idag. Trappan måste målas minst en gång till. Och då måste vi göra om samma procedur. Alla måste flytta ut och sova borta. Det får bli nästa helg.

Hemmafixarlördag

Idag gäller följande:

• Klockan 10 öppnar färghandeln och vi ska hänga på låset.
• Golvfärg, väggfärg och takfärg ska inhandlas. Vit, ljusgrå och vit.
• Sen kommer själva målningen och där är den ännu sovande maken givetvis boss. Något slags smart system skall tänkas ut. Vilken ordning ska tak, vägg och trapp målas i?, hur ska vi fortfarande kunna ta oss till övervåningen?, hur ska vi stå ut med lukten? är några av frågorna som denne arbetsledare brutalt kommer att måsta ta ställning till när han om ca 18 minuter väcks ur sin sömn.
• Hunden är utlånad för att inte kunna piffa till målningen med några av sina gyllene pälsbollar.
• Mamma bjuder på middag.

Nu är jag helt slut

Det finns ingen energi kvar. Jag måste lägga mig i soffan. Äta godis. Titta på TV. Och upptäcka att det inte är något att se. Jag tar med mig en bok också. Kanske somnar jag.

Jag vet inte om det var storhandlingen som knäckte mig. Eller matlagningen. De misslyckade biffarna a la Lindström. Förmodligen kombinationen av de båda.

Mer kraft imorgon hoppas jag. Då ger vi oss i kast med ett heminredningsprojekt. Och så kommer morfar.

Sara och Ann

För att få lite inspiration inför helghandlingen tittade jag på förra veckans avsnitt av Saras kök. På webbtv. Denna underbara uppfinning. Jag vet att jag var kritisk till förrförra avsnittet, men det här var bättre. Bra tips om ekonomisk matlagning, i det här huset har matnotan en tendens att kunna bli precis hur stor som helst...ähmm, och inspirerande recept. Bra jobbat Sara och Ann.

Mia och Alice

På mitt första riktiga jobb, efter min examen, hade jag en fantastisk kollega som numera är en kär vän. (Som jag hör av mig till alldeles för sällan.) En gång när vi hade varit på en föreläsning tillsammans och promenerade mot bilen, ryckte hon på axlarna och sa: Ja, ja. Inget nytt under solen.

Jag blev jättearg på henne, för att hon lät sådär uppgiven, bitter och gammal. (Förlåt C.!) Vi diskuterade saken en stund och jag vägrade ge upp min ståndpunkt, att föreläsningen hade varit givande, att det är bra att lyssna på andras tankar och reflektioner och att vi skulle glädjas åt att det hade varit roligt att komma iväg från jobbet en eftermiddag.

Herregud, vad positiv jag var. Det är sant, jag minns det jättetydligt. Men, jag börjar bli mer och mer lik vännen C. Jag har svårare och svårare att koncentrera mig på det positiva. Jag börjar bli...gammal...och bitter...GAAAAH!

Därför gillade jag Mia Törnbloms avslutning igår: Ta med er det ni gillade. Och skit i resten!

Mia och Alice är, för att använda Mias uttryck, helt härliga. (För övrigt verkar just härligt vara ett ord som används flitigt av samtliga inom coachbranschen.) Deras glada, öppna personligheter gör att det är lätt att tycka om dem. De brinner för att förmedla vikten av en god självkänsla.

Jag tar med mig:

• Självkänsla är som kondition. Du måste underhålla den hela tiden.
• Alla kan inte tycka om dig hela tiden. (Nej, jag vet. Det är så himla jobbigt.)
• Om någon du ogillar flyttar in i ditt huvud ska du önska personen all lycka och välgång så flyttar han ut så småningom.
• Om jag ska berätta vilka bra egenskaper jag har, är det korkat att avsluta med Fast det kan ju vara negativt också. Exempel: Jag är snäll och omtänksam, fast det kan ju vara negativt också.
• Tankar blir omoderna. 95% av dina tankar idag, tänkte du också igår.
• För att ge sonen god självkänsla ska jag komma ihåg att ibland skippa bedömningen av det han har presterat. Om han har ritat en teckning till mig kan jag svara Vad glad jag blir. I stället för Vad fint du har ritat. Om han gungar och ropar Titta på mig! Kan jag fråga Hur känns det? istället för Vad högt du gungar.

Jag inspireras av positiva människor som ger energi. Mia och Alice var positiva och gav massor av energi igår. Alltså blev jag inspirerad. Jag blev också väldigt trött, eftersom det var becksvart och snöstorm när jag körde de fem milen hem. Men det var det värt.

Eftermiddag

Brödet är klart. Sonen är vaken. Jag har senaste nytt angående hemmafruarna. Jag blir inte av med huvudvärken.

Tre stora plus och ett litet minus

Tre stora plus:

1. Degen är satt och ska jäsa i 60 minuter.
2. Sonen är mätt och ligger i sängen.
3. Desperate Housewives inspelat sen i tisdags. I videon. Jag i soffan.

Ett litet minus:

1. Huvudvärken är kvar.

Hittills idag

Vi har inte gjort så mycket än idag. Vi har varit vid återvinningsstationen och lämnat förbluffande många tomma förpackningar. Det var bara en vecka sedan vi var där förra gången. Och så har vi handlat: grovt rågmjöl och tre apelsiner. Vi skulle också ha köpt ägg och jäst. Men tydligen rymdes bara två saker i minnet idag.

Planerna för dagen (och kvällen):

• Baka bröd
• Läsa
• Bli av med huvudvärken
• Laga Chili con carne till middag
• Gå på Mia Törnbloms och Alice Bahs föreläsning

Hoppas på mycket inspiration ikväll. Det har varit lite tunt med det på sistone.

Laleh

Jag delar arbetsrum med en ny kollega. Han gillar att lyssna på radio när han jobbar. Det är nytt för mig, radiolyssning på jobbet. Jag har suttit i stora arbetsrum tidigare. Med många invånare. Där passar det inte med radio.

Idag, på radion, hörde jag Lalehs Live tomorrow. Jag hade glömt den. Den är underbar. Jag ska lyssna på den i kväll. Och äta scones. Eftersom brödet är slut.

Laleh har en blogg hon också. Såklart!

Lunchrapport

Hemmalunch idag igen. Vegetarisk pastasås med kikärtor, morot och cremefraiche. Framför datorn.

Jag rapporterar följande:

• Jag hittade en säkert tio år gammal tunika i garderoben i morse. Långt in, långt ner. Jag har den på mig idag och känner mig fin. Toppen!
• Det blåser kallt ute och jag måste ta på mig en halsduk när jag ska cykla tillbaka till jobbet.
• Jag vet vad maken gör när han är hemma på lunch (före mig). Jag har stängt av hans gitarrförstärkare flera dagar i rad nu.
• Martin och Cecilia är ett par. (Nej det menar du inte!)
• Grannen har fått häcksaxdjävulen i sig. Jag bävar för att han ska ta bort alla buskar på deras tomt. Då blir det väldigt öppet.
• TV 4s yogaprogram går även klockan 7.00 på TV 4+. Jag såg vinjetten idag. Kanske bästa av allt: finns även på nätet = titta när du vill. Om du vill.
• Dagens fråga från Kay Pollak: Vem vill jag vara?
• Brödet är slut. Jag måste baka. Igen.

Tidig morgon ändå?

Kolla här, TV 4 kör yoga vid halv sex på morgonen. Jag kanske måste gå upp en halvtimme tidigare ändå.

Senaste nytt: Nej. (Hur kunde jag tänka det?)

Vardagstrubbel

Det har varit lite motigt här i eftermiddag. Bara vardagsmotigt alltså, inget allvarligt. Jag ägnat mig åt lite negativt tänkande, onödigt kan tyckas.

Och så har diskmaskinen pajat. Denna fantastiska apparat, detta nav i hushållet. Nu blinkar den bara uppgivet och säger att den inte får något vatten.

Men vi jobbar på det. Jag tänker positivt igen, försöker, och maken skruvar och mekar.

Exempel på några braiga ord som jag tänker på nu: briljant, glad, goskram, hjärtegull, chokladtårta och sprudlande.

Har du några uppiggande, glädjande ord? Du kan väl hjälpa en vän i nöd, och dela med dig?

Nya morgonrutiner

Blogga på lunchen kan man göra. Det funkar jättebra. Speciellt om man cyklar hem, som jag har gjort, och får sitta en stund vid sin egen dator, som fungerar. Till skillnad från den på jobbet.

I mikron står stekt torsk och potatismos. Jag är vrålhungrig.

Idag konstaterar jag att mitt morgonschema måste revideras. Att smörja sonen med solcreme tar en bra stund. Han är inte direkt samarbetsvillig. Jag tänker inte gå upp tidigare, så det får bli en effiktivisering av övrigt. Kanske kan man minska på tiden för att leta fingervantarna eller skippa telefonsamtalet till maken: Var är den gula mössan?

Dagens lunch

intogs hemma på altanen. Gud vad het solen är. Vår altan skulle verkligen må gott av en markis. Synd bara att de kostar pengar. Ingen som vill skänka bort en snygg, kanske vit, jättelång terassmarkis. Tveka inte. Hör av dig med en gång.

Måste tillbaka till jobbet strax. Vill inte, vill inte, vill inte...

Nu gick det bättre

Gissa hur gott det kommer att bli med en kopp té till!

En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz

Jajamen, jag har läst ut den. 572 sidor. En underbar bok. Jag är så glad att jag blev tvingad att fortsätta läsa, att jag knuffades över tröskeln. För den första delen är lite tung. Men ta dig igenom den. Kämpa på. Det är värt det, jag lovar.

Amos Oz beskriver sin barndom genom att beskriva människorna som fanns runt honom. De porträtt han målar upp går inte av för hackor. Läs romanen och möt en mängd människor, upplev Jerusalem efter andra världskriget och lär känna författaren själv. Ibland uppehåller han sig vid människor som rört sig i utkanten av hans liv, ibland utforskar han sina egna upplevelser och känslor. Sakta, sakta närmar han sig också mammans självmord.

Betyg: fem av fem.

Capote

De andra krattar och lyfter fram utemöbler i solen. Jag har de lite tråkigare uppgifterna, tvätt, disk och städ på min lott. (Ska snart kalla in förstärkning!) Jag lättar upp med lite bloggande.

Filmen om den amerikanske författaren Truman Capote såg jag igår. Maken såg halva, jag såg hela. Jag tyckte om den. Se den. Den är intressant. Jag läste Capotes roman In cold blood på nittiotalet när jag läste Engelska A. Jag minns nästan inget av den. Men jag minns den och att den var svår att släppa. Jag ska gå ner och hämta den i källaren. Kanske nu på direkten.

Det här var kanske inte den mest givande filmrecensionen som har skrivits. Men tänk på att det är 18 grader och sol ute.

Välkommen våren

Sonen har sovit borta i natt. Bara maken och jag hemma. Och hunden. När jag slog upp ögonen i morse och belåtet tänkte Nu har jag sovit länge, visade klockradion 06.53. Jag bestämde mig genast för att inte gräma mig. Över att jag har svårt att sova på morgonen. Jag har desto lättare att sova på kvällen.

När hunden vaknade, ja, så illa är det - hon vaknar efter mig, tog vi en promenad i kvarteret. Det var värme i luften och alldeles stilla. Det kommer att bli en ovanligt varm aprildag idag. Så jag vill bara säga godmorgon och välkommen våren.

Han bloggar också!

Robin Sharma, som har skrivit Munken som sålde sin Ferrari, har en blogg. Såklart.

Kor rapar för mycket!

Lite om miljön: att handla mat har blivit ett tillfälle att påverka. Fler och fler tar chansen att ändra sina val i mataffären. En av kollegorna berättade i veckan att hon precis börjat köpa ekologisk mjölk. Hennes klimatoro påverkar nu hennes köpvanor. Ekologiska varor är märkta, liksom rättvisemärkta varor. Men så har vi det stora problemet med transporterna. Maten påverkar miljön i flera led och transporten till affären är ett stort problem. Här kan du få lättlästa tips på hur du ska prioritera när du handlar mat, om du vill tänka på miljön.

Åh nej 2,

jag bakade mitt bakasnabbtochlättbröd igår eftersom det var lite ont om tid. Brukar gå som bara hejsan. Men det blev helt misslyckat. Ser ut som en sån där röksvamp som någon just trampat på. Jag måste baka ett rikitgt bröd, imorgon.

Åh nej,

sonen och jag har en date i lekparken i morgon förmiddag, med tillhörande lunch. Det betyder att om det ska bli något bröd bakat i det här huset måste jag göra det nu. Inte i morgon, inte om en halvtimme, inte om fem minuter... nu!

Jag samlar kraft och reser mig från stolen. Åååh hej!

Munken som sålde sin Ferrari

Jag lovade skriva vad jag tyckte om Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma. Jag läste den en dag i sjuksängen för flera veckor sedan.

Först och främst, den var perfekt den dagen. Ibland är det minst lika viktigt som innehåll, språk, handling m.m. Att boken passar det sinnestillstånd läsaren befinner sig i. Den har en lättsam ton och en skönt andligt budskap. Den läker, inte som en stark receptbelagd medicin, utan mer som ett naturläkemedel eller en vetevärmare. Om du förstår.

I, en ofta störande, samtalsform får läsaren ta del av en före detta stjärnadvokats väg från osunt leverene, prestation, pengar och, i slutändan, hjärtinfarkt till hälsa, lycka och ett liv som munk. Under en natt berättar han för en kollega hur han kommit till insikt, hur han blivit lycklig. Han har levt tillsammans med ett isolerat bergsfolk i Himalaya och tagit del av deras uråldriga livskunskap. Lite som i Budskap från andra sidan av Marlo Morgan, där hon lever med en utdöende aboriginstam i Australien och lär sig om livet.

För mig är det viktigt med inspiration. Saknar jag det så är det som att jag stannar av. Och utan att köpa alla levnadsregler som Robin Sharma levererar, måste jag säga att Munken som sålde sin Ferrari gav mig inspiration. Inte i stora mängder, men lite lagom. Det är en positiv bok som vill säga att du kan förändra ditt liv, du har den makten.

Det finns, som sagt, för många konstlade dialoger i boken, som får mig att undra varför Robin Sharma har valt den form han har valt. Varför inte föra dialogen direkt med läsaren istället? Men, kanske är det så att boken i den här formen hittar fram till en annan läsarkrets än en regelrätt självhjälpsbok hade gjort.

Summa sumarum: betyget blir tre av fem

På TV igår

Jag såg Saras kök igår. Jag har inte sett det förut. Jag gillar Sara Begners mat. Jag önskar att jag stod i direktförbindelse med henne när jag står i affären och försöker komma på vad vi ska äta. Hennes mat är okomplicerad, nyttig och god.

Jag gillade Ann Söderlund i Söderlund&Bie. Hon lyckades göra trist vardagsliv lite glamouröst och roligt.

Men tyvärr blev jag besviken igår. Det var lite av allt möjligt tyckte jag. Utan fördjupning någonstans. Jag skulle önska mer fokus på maten och matlagningen. Och om man intervjuar exempelvis Fredrik Paulun är det bra om han får utveckla resonemanget lite mer än: Det finns antioxidanter i frukt. Det är bra. Ät frukt!

Värst vad jag är gnällig nu då!

Men låt mig va!

Jag har kämpat länge och väl med Amos Oz tjocka självbiografiska roman som jag för tillfället, pinsamt nog, har glömt vad den heter. Jag gav upp förra veckan, lämnade tillbaka den till biblioteket och trodde att det skulle vara relativt lätt att sopa igen spåren. Att det faktum att det var jag som tjatade om att vi skulle läsa den i bokcirkeln i minst ett halvår skulle falla i glömska. Men så lätt gick det inte. Dagen efter att jag hade befriats från biblioteksbokens tunga börda får jag en present av en av vännerna i cirkeln, i storleksordningen pocketbok. Det var bara att fortsätta där jag hade slutat.

En lång inledning till något som var tänkt som ett kort inlägg om spydighet på internet. Det jag skulle komma till var att jag har ingen koll på om det kommit några nya, spännande böcker på sistone. Amos Oz har haft mig i sitt våld. Men, nu skulle jag glida in på Bokus och kolla nyheterna. Jag skriver in adressen: www.bokus.se och trycker på enter. Vad händer? Upp kommer den mest irriterande sidan på internet. Den som ställer frågan Menade du: www.bokus.se? Ja, det menade jag.

Tydligen hade o-knappen fastnat (jag fick skriva det tre gånger innan det blev rätt.) och jag hade skrivit www.bkus.se. Detta irriterar mig eftersom:
1. Det betyder att jag nu har en felaktig adress i rullisten där jag navigerar mig runt på mina favoritsidor.
2. Frågan är spydig: Menade du...? Så säger man väl inte? ( Ja, jag är extra känslig. Men det är inte konstigare än att jag blir förbannad varje gång jag loggar in på datorn och den uppenbart provocerande "windowsjingeln" hörs. Jag hatar den.) Tack för ordet.

Förresten, kan man bli annat än arg när man väl kommer in på Bokus och upptäcker att Små citroner gula av Kajsa Ingmarsson ligger på första plats på Bokustoppen, igen. Nu får det väl vara nog. Nu räcker det. Svenska folket: skärp er för sjutton. Sluta köp den.

Brödbak

Jag tycker om att baka bröd. Det luktar och, framförallt, smakar så gott. Nu har jag inte bakat på över en månad. Jag har tvingats äta köpebröd. Det har stått mig upp i halsen. Smaken på köpt bröd och hembakt bröd går inte ens att jämföra. Men vad gör man när annat än brödbak måste prioriteras?

I fredags bakade jag i alla fall havrebaguetter när jag hade vännerna här på middag. Det gav mersmak. Nu jäser ett en deg med dinkelmjöl och rina morötter i. Jag ska strax baka ut den. Det kommer att bli så gott.

Vårtecken

De ljusa kvällarna är fantastiska. Jag är en annan person nu när mörkret har gett vika. Jag är gladare, positivare och lite piggare. Det är underbart.

Och så har jag tagit fram cykeln. Detta oslagbara färdmedel. Snabbt, smidigt och miljövänligt. Jag susar fram med den lika entusiastiske sonen bakpå. Helst skulle han cykla själv, men trehjulingen är inte lika snabb och smidig som min.

Snödropparna har blommat ett bra tag på baksidan. Krokusarna är på väg upp. Jag satte jättemånga lökar i höstas, det vet jag att jag gjorde. Ändå ser det inte ut att bli den där maffiga, överdådiga rabatten som jag såg för min inre syn. De är ju också så ensamma, dessa vårens första blommor. Ingen inramande grönska.

Det sista vårtecknet är inte lika glädjade som övriga, men lika säkert. Våra golv täcks av ett lager sand, som hånskrattar dammsugaren rakt upp i munstycket. Det är hundens sätt att visa att våren ha kommit och det är lika knäckande varje år. Det liksom kraschar när man går.

Hur gick det till?

Jag såg det inte, så jag undrar fortfarande: Hur kunde brottaren vinna?