Vårtecken

De ljusa kvällarna är fantastiska. Jag är en annan person nu när mörkret har gett vika. Jag är gladare, positivare och lite piggare. Det är underbart.

Och så har jag tagit fram cykeln. Detta oslagbara färdmedel. Snabbt, smidigt och miljövänligt. Jag susar fram med den lika entusiastiske sonen bakpå. Helst skulle han cykla själv, men trehjulingen är inte lika snabb och smidig som min.

Snödropparna har blommat ett bra tag på baksidan. Krokusarna är på väg upp. Jag satte jättemånga lökar i höstas, det vet jag att jag gjorde. Ändå ser det inte ut att bli den där maffiga, överdådiga rabatten som jag såg för min inre syn. De är ju också så ensamma, dessa vårens första blommor. Ingen inramande grönska.

Det sista vårtecknet är inte lika glädjade som övriga, men lika säkert. Våra golv täcks av ett lager sand, som hånskrattar dammsugaren rakt upp i munstycket. Det är hundens sätt att visa att våren ha kommit och det är lika knäckande varje år. Det liksom kraschar när man går.