Tredje gången

Igår. Träning för tredje gången. I rasande fart. Hur fort kan man träna?, tänkte jag. Väl medveten om att ledigheten är på väg att ta slut.

Jag rusade från maskin till maskin. Ibland kastade jag mig ner på sitsen, precis före någon annan. Som på en parkeringsplats, när någon stjäl en plats för någon annan, som redan börjat svänga in. Eller. Nej. Så gjorde jag givetvis inte.

Men jag skyndade mig. Gick från maskin till maskin. Och var klar på fyrtiotvå minuter. Det hinner man på en lunch, nästan. Om man jobbar hela dagen i träningskläder.

Lunch plus friskvårdstimme. Då hinner man duscha också. Så ser planen ut.

Andra gången

Styrketräning har jag inte tränat på ett tag. Inte på sju år. Faktiskt. Men nu ska du höra: Idag var jag på gymmet, igen. Jag var där förra veckan också. Och min kropp säger till mig: Det här är bra. Det här gör gott.

Jag tänker på alla misslyckade träningssatsningar sedan barnen kom. Jag irrar runt i träningslokalen, letandes efter maskin 6A, och tänker samtidigt: Kommer jag verkligen att styrketräna i år? När livet drar igång på riktigt igen. Med alla de där måstena och tiderna. Kan jag prioritera om och planera in nytt? För att må bättre. Det måste jag väl kunna?

När jag styrketränade sist var utsikten från gymmet fantastisk. Nu är utsikten en annan. Inte fullt så fantastisk. Men ändå. Två tv-skärmar försöker kompensera. Det blir nog bra. Om jag bara gör det. Tar mig tid. Tar mig dit. Och tränar.