Också en tradition

De är gamla vänner till oss, Aragorn, Legolas och Gandalf. Gimli och Frodo. Ända sedan vi läste böckerna. Vi är helt överens om deras storhet. Maken och jag. Han må ha missat vitsen med Love actually, men när det kommer till Sagan om ringen är han med. Helt med.

Vi har sett alla tre nu. Igen. Som det ska vara. Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst. En vecka tog det. En och en halv timme per kväll. Cirka. Härliga filmkvällar. De första poppades det popcorn. Det har även förkommit gigantiska kakfat a la farmor. Men så lästes julklappen och så blev tekoppen det enda filmsällskapet. Lika bra det. Frodo och Sam har det inte precis fett på slutet, de heller.

Historien är underbar. Miljöerna fantastiska. Musiken, kläderna, namnen på platser och människor. En oändlig källa till inspiration. Jag är lättköpt och sväljer kärlekshistorien mellan Aragorn och Arwen med hull och hår. Gråter när hon står där i Minas Tirith. Eller okej, hulkar. Sån är jag.

Nu har vi följt dem till slutet. Nu är det dags för mer nutid. Mer musik. Abbamusik. Kanske inte i morgon. Men på nyårsdan.

Efter jul

Måndag morgon och likväl lugnt som en söndag. Inga måsten. Några minusgrader och snö. Jag tar i trä när jag skriver, vågar mig på att formulera hur fantastiskt det är. Lugnet efter julen.

Igår åt jag min sista knäck. Vemodigt, om man ser det så. Nödvändigt, om man ser sanningen i vitögat. Jag är en gottegris. Alldeles sant. Nu väntar nya tider. Jag låter julklappen från syster visa vägen. Sannas matbok av Sanna Ehdin. Kokbok och nytänkande kostråd i ett.

Sanna Ehdin sticker ut hakan och drar sig inte för att leverera nya sanningar om hälsa och mat. Hennes bakgrund inom forskning inger förtroende, även om jag blir skeptisk när hon dyker för djupt i symptom, dess orsaker och kosten som ställer allt till rätta. Som fan av Dr Ehdin märker jag dessutom att det finns en del återanvändning i Sannas matbok. Redan skrivet i tidigare böcker. Kanske oundvikligt.

Nog med kritik. Boken är viktig. Budskapet är positivt. Rätt mat bygger upp. Som Supermat av Helena Nyblom, fast friare skrivet. Ehdin ger dig allt och lite till, plus en skvätt tro. För mig är det inspirerande. Och vissa begrepp är helt nya. Som IFD-mat. Inflammationsdämpande mat. GI plus allt det andra, som jag förstår det. Jag studerar vidare och återkommer kanske med mer. Och idag blir det alltså ingen knäck. För mig.

God Jul!

Love Actually

Som en skänk från ovan kom han, Hugh. Suddade ut The Joker och ersatte honom med Love. Tv 4 tog sitt ansvar på lördag kväll, och sände Love Actually. Jag kände genuin glädje och förstår mig inte på maken, som demonstrativt satte sig bakom datorn.

Jag håller med maken om att Hugh inte är jättespännande. Men stämningen är mysig. Ingen ondska. Och jag är svag för Colin Firths taffliga karaktär. Han är ju så snäll. Snäll är bra. Love är bra. Och Hugh är rolig när han dansar.

The Dark Knight

Batman. Och The Joker. I en film som fått bra kritik. Jag förstår varför. Men, det är som med No country for old men, när det bara är ont, bara ondska, hela tiden, då gillar jag det inte. The Joker är för ond. Heath Ledgers tolkning är hyllad, och jag instämmer. Han gestaltar det onda, sjuka, mycket bra. Men hans bortgång gör att verkligheten smyger sig på, och jag får ännu svårare för filmen.

Jag tänker på den färgstarka Batman från sextiotalets tv-serie, och undrar om jag bara accepterar lyckliga slut.

Nu eller aldrig

Film. Så här i juletid kan man behöva ransonera sitt bloggande. Inte bara julmusiken. Därför kommer här en hastig och lustig beskrivning av film jag sett i helgen. Först ut är Nu eller aldrig, The Bucket List: Morgan Freeman, Jack Nicholson. Döende mekaniker delar sjukhussal med döende miljardär. Lista över saker att göra innan man dör upprättas. Vänskapsband knyts. Stämning saknas. Knappt en tår från en mästergråterska som mig. I en film om döden. Konstigt. Eller inte så bra.

Julefrid: Julmusiken

Det gäller att ransonera. Att portionera ut julmusiken i lagom dos under december. Julskivorna får, för allt i världen, inte kännas sönderspelade på julafton. Jag har fokuserat på advent. Spelat julmusik på söndagarna. Mest. Nu när vi närmar oss, ökar dock behovet av att lyssna på traditionellt juliga tongångar.

Jag har ingen stor samling, men den funkar. Jag har en bensinmacksskiva som heter O helga natt. Den är min uppvärmning. Låtarna är juliga, en del artister är bra, men den riktiga känslan saknas.

Sen har jag dubbelcdn Absolute Christmas, som är något helt annat. En orgie i julhits. Med betoning på hits. Skapar en fantastisk fond till pepparkaksbak eller julpyssel.

The Real Groups En riktig jul är den skiva jag tar fram i själva finalen. Här finns stämningen. Lättrörda får klump i halsen när måsten som Gläns över sjö och strand, Stilla natt och Bered en väg för Herran framförs på vackraste vis.

En jazzig julskiva kan också passa på julafton. Vi lyssnar på Diana Kralls Christmas Songs, knäpper jazzigt med fingrarna och ser julen ur ett mer...jazzigt perspektiv. Lyssna du med här nedanför.

Ny för i år är Peter Jöback. Han är ännu inte ett självklart val. För hela familjen. Kommer han någonsin att bli? Men jag ryser när han sjunger Halleluja.

Annars är årets bästa hittills O helga natt på trumpet. Förra veckan besökte jag och barnen kyrkan för att titta på luciatåg och jag fick torka tårarna. En trumpet och ett försiktigt piano. Så man tappade andan!

Lyssna

Smaken är som baken?

Läste du Marie-Louise Danielsson Thams debattartikel "Utan tillsatser i maten riskerar vi att dö." i DN i söndags? Eller har du hört henne på radio i veckan? Sett henne på TV? Hon försöker balansera upp debatten om tillsatser i maten lite. Men Mats-Eric Nilsson svarar henne, och tycker att det är fel att fokusera på några enstaka nödvändiga konserveringsmedel, när debatten gäller all den kosmetik som vi äter i form av onödiga tillsatser. Det tycker jag att han har rätt i. Sjävklart ska vi se upp med bakterier som kan ha ihjäl oss allihop. Men resten, det är det vi har ätit färdigt av.

Det var Mats-Eric Nilsson som skrev Den hemlige kocken. Och som nu har kommit ut med Äkta vara. Heta julklappstips!

För mycket av det goda är inte gott

Nu drar det ihop sig, och julmaten kryper närmare. Maken åt julbord igår, och rapporterar att problemet är det vanliga: Det är för mycket mat. Jag måste ha en taktik. Ifjol åt vi de kalla rätterna till lunch och de varma till middag. Helt rätt, om du frågar mig. I år är det inte jag som basar i köket, så viss anpassning behövs. Jag behöver anpassa mig alltså. Annars kanske jag inte får några julklappar.

Jag funderar på om jag ska satsa helt och hållet på fisken. Julskinkan gör sig ändå bäst på vörtbrödet bredvid risgrynsgröten på morgonen. Revbenspjällen dock. Ett undantag.

För några år sedan serverade mamma en grönkålspaj på julbordet. En riktig höjdare vill jag minnas. Igår fyndade jag en massa fräsch grönkål. Så, grönkålspaj till middag idag? Det är frågan.

Alldeles svart

Jag tycker inte om när det blåser. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. I natt har vinden oroat. Halva Lilla Staden drabbades av strömavbrott och när jag hade lugnat en ledsen dotter med lite vatten, fick jag ingivelsen att vinkla upp persiennerna för att se hur radhuslängorna såg ut i mörkret. Lite månljus, men väldigt mörkt. Kallt. Övergivet.

Maken är jourhavande och fick snällt ge sig iväg vid halv fyra. Hans plats fylldes snart av sonen, som vaknade, och saknade. Jag blev glad över extra värme. Och somnade om trots oron som blåst fram. Nu är strömmen tillbaka och ljusen i granen här utanför lyser varmt och snällt. De vajar fortfarande i vinden, men de lyser gott.

Julefrid: Omtänksamma julklappar 3

Träd blir härliga julklappar. Ge bort några stycken, det är både miljö- och människovänligt. Vi-skogen planterar träd i de afrikanska länderna runt Victoriasjön. Här ger träden både skugga och ved. Träden gynnar också de grödor som de planteras tillsammans med, t ex. bönor och majs. Samplanteringen ger större skördar. På Vi -skogens hemsida kan du läsa om hur stor betydelse ett träd kan ha för en familj.

Men vad lägger jag under granen? Du kan beställa gåvobrev eller fina kort som gör sig bra i klappen.

Ett annat alternativ för julklappsträd är stiftelsen Ett klick för skogen. Just nu samlar de in pengar för att kunna bevara Verle gammelskog som ligger norr om Göteborg. I deras webshop kan du köpa en björk, en gran eller en tall. Eller helt enkelt en bit skog. Ta en titt! Och om inte annat, kosta på dig att gå in på deras hemsida och klicka varje dag. Bara genom att göra det, hjälper du till.

Läser

Jag har kastat mig in i boken. Och hamnat mitt i brinnande krig. Jag borde verkligen avsluta det här med Schenström först. Dessutom anar jag något. Nämligen att jag smyger iväg åt ett annat håll, nu när Mindfulness i vardagen börjar handla om att skrida till verket. Att omsätta tankar, ord, i handling. Är det inte ofta just här, som det skiter sig?

Jag ska läsa klart Ola Schenström. Och samtidigt läsa vidare i Vi, de drunknade. Det brukar funka bra med två helt olika böcker. Sen återstår att se om jag förmår göra något åt mitt icke-mindfulla sinne. Så här i juletid och allt.

Sjuhundra sidor

Helgen är över, lika bra det faktiskt, och det är måndag igen. Igår besökte jag en pulkabacke och hade turen att få en alldeles fantastisk julklapp av en vän. (I pulkabacken alltså.) En tegelsten till pocketbok. Vi, de drunknade av Carsten Jensen.

Jag läser precis de sista sidorna i Mindfulness i vardagen av Ola Schenström och har verkligen längtat efter en maffig roman. Schenströms bok är jättebra, jag ska snart berätta för dig om den, men nu behöver jag en liten paus från självutvecklingen. Så julklappen känns helt rätt. Något att krypa upp med i läsfåtöljen om kvällarna. Och dricka rött julté. Med mjölk. Jag har precis återupptäckt té med mjölk, efter en lång period av grönt té utan. Nu är så mina tékoppar mjuka och snälla igen.

Men, som sagt, en mäktig berättelse som spänner över hundra år, från det dansk-tyska kriget 1848 till andravärldskrigets slut enligt baksidestexten. Jag sätter igång direkt. Mot Danmark!

Anna Ternheim: Leaving on a mayday

Nu använder jag stora ord och beskriver det som har uppstått mellan mig och Anna Ternheims nya skiva som kärlek. Den är alldeles fantastisk. Jag förstod inte det först. Trots att jag regelbundet läser ett stort Ternheimfans blogg.

Det berodde nog på att den förra skivan aldrig har varit magisk för mig. Inte som den första. Men nu, med den tredje, har Anna tagit vår relation till nya höjder. Det här är den bästa. Den skänker lugn i en kaotisk vardag. Melodierna slingrar sig runt i mitt kök när jag diskar för hundrade gången samma dag. Vi har det alldeles underbart ihop nu. Anna och jag.

Skivan heter Leaving on a mayday och om du inte har den föreslår jag att du köper den. Försök få tag i specialutgåvan, Limited Deluxe, den innehåller helt fantastiska Sinatra covers. Fly me to the moon, Strangers in the night, New York New York som du aldrig upplevt dem förut. När du har köpt skivan, lyssna noga. Framförallt på Terrified. Hör du vad bra den är?

Julefrid: Omtänksamma julklappar 2

Sonen är djungelfadder. Han vet inte om det. Han har ett litet gosedjur, någonstans, som visar att han skänker pengar varje månad till ett av Världsnaturfondens projekt för att rädda gorillor. Han fick det i julklapp när han var två år (och frågan från en framtida vuxen son ekade extra högt i mitt huvud: Varför gjorde ni ingenting mamma?)

Världsnaturfonden WWF har, liksom Unicef, en webshop där de säljer smått och gott till förmån för sitt arbete. De ger dig också möjligheten att bli fadder. Du kan bli djungelfadder, isbjörnsfadder, östersjöfadder, tigerfadder, späckhuggarfadder eller pandafadder. Att vara fadder betyder, i det här fallet, att du skänker pengar varje månad via autogiro. Ett litet gosedjur skickas till dig, lämplig att lägga i julklappen. Fyra gånger per år får du rapporter om vilka projekt dina pengar går till.

Sonen, som är fyra nu, har nog djungelfaddrat klart snart och jag ser mig om efter andra projekt att stödja. Nu när han är äldre skulle jag vilja hitta något som han själv förstår mer av och där informationen som skickas ut riktar sig till barn. (Jag vet, han är bara 4, han ska inte behöva bära världens problem på sina axlar. Men han frågar, om barn som inte har någon mat och fom fiskar som dör. Jag tänker att det kan vara ett sätt för honom att känna att han kan göra något.)

Andra omgången. Saftigare.

Julefrid: Tankar om att omfamna julen

I år omfamnar jag julen. Välkomnar den. När jag var yngre kände jag mig tveksam till julen. Avigsidorna finns där om man fokuserar på dem. Relationer som inte är vad de önskas vara, stressen, köphetsen, det minst sagt överdrivna ätandet. Tar du på dig de glasögonen är det inte svårt att se det jobbiga med julen.

När sonen föddes och firade sin första jul erbjöd han en möjlighet att börja om från början. Börja om på nytt. Välja traditioner och välja vilken sinnestämning som skulle råda i juletid. Ju äldre han har blivit, desto härligare har julen blivit. I fjol fanns det ytterligare en möjlighet att omvärdera julen. En dotter, som kommer att uppleva julen på sitt sätt.

Jag hänger på barnen och är glad att julen snart är här. Idag försöker vi oss på en andra omgång av lussekatter. Utrustade med nytt recept och Kesella. Det var inget fel på de förra, men saftig var inte vad man tänkte när man tog första tuggan. Så, Kesella och rejäla handukar över svalnade katter får det bli.

Julefrid: Omtänksamma julklappar 1

Det finns nu en massa olika sätt att slå in välgörenhet i julklappar. En trend i kölvattnet av klimatdebatt och ett granskande av konsumtionssamhällets baksidor kanske. Bra i alla fall. Säkert möjligt att diskutera, men det tänker inte jag göra. Jag ger dig några tips i stället och börjar med Unicef. Jag köpte en julklapp därifrån ifjol. En leksak, en doktorsväska, till sonen. Jättefin.

Unicef har en hel del saker. Leksaker, ljus, glas, accessoarer, kort. Ja, allt möjligt. Och genom att handla av dem så stöder du deras arbete.

De har också en stor gåvoshop. Här kan du välja att köpa saker som Unicef sedan delar till de barn som bäst behöver det. Du kan köpa allt från ett myggnät till en vattenpump. Du kan köpa mässlingsvaccin, högenergimjölk, 100 skrivböcker, ett ton gröt eller en fyrhjulsdriven jeep.

Unicef poängterar att det du köper är en riktig produkt, inte bara en symbolisk gåva. Som tack får du ett gåvobevis som kan läggas under granen.

Jag tänker så här: även om jag förstår att mina futtiga hundralappar inte är det som gör den stora skillnaden, så gör ändå fem värmande yllefiltar och sex liter högenerigmjölk stor skillnad för den som får det. Hur tänker du?

Maten rara

Snart är det tid för julbord efter julbord. För vissa. Andra får vänta till julafton. Lika bra det, kan jag tycka, som tillhör den senare kategorin. Innan julmaten sköljer över oss måste vi äta helt vanligt några dagar till. Och jag bloggar därför på ett av mina favoritteman: Vardagsmaten.

Den ska vara nyttig och god, snabblagad och prisvärd. Inte alltid helt lätt att uppfylla allt detta.

Förra veckan såg vårt försök ut så här: Risotto med kyckling (min personliga favorit), spagetti carbonara, McDonaldsmenyer till de större och barnmatsburk till den yngsta, Varmrökt makrillfilé och kokt potatis, kyckling och rotfrukter i ugn samt stora köttbullar smaksatta med fetaost och soltorkade tomater, puttrade i tomatsås.

Angående min personliga favorit: Risotto. Långt från skolans skapelse med samma namn. Risotto går att variera i det oändliga. Jag gör den ofta helt vegetarisk, med t. ex. broccoli och svamp. Sockerärtor. Eller med kyckling och grönsaker. Eller räkor. Eller riktigt lyxig med goda arborioriset och vitt vin, och trattkatarellerna. Ett vardagsmatstips direkt från mig till dig!

Angående något helt annat: Jag gillar hängivna matbloggare och har nu fastnat för en ny. Vad tror du om de här Tjinuskiskakorna som hon presenterar? Måste inte vi testa att baka dem på lördag?

Julefrid: Vörten och saffransskorporna

Jag hade planerat ett jultema i bloggen i december. Julefrid skulle det heta. Nu har tydligen en decembervecka gått och något jultema har inte synts till. Märkligt.

Dags att blogga lite bröd tänker jag, och ger dig Vörtbrödet, bakat i lördags. Jag gillar bröd. Baka bröd. Äta bröd. Vörtbrödet är speciellt, det är inte många bröd som endast dyker upp en gång per år. Och som dessutom både luktar och smakar mycket. Gott. Omständigt att göra, javisst. Värma porter, måtta kryddor. Man får se det som meditation. På nåt sätt. Hör av dig om du behöver receptet.

Och så skorporna. Saffransbiscotti. Samma som förra året. Och kanske året innan? Snyggt recept finns här. Mortla saffranet. Jag gjorde inte det. Därav en blek gulfärg. Men goda, ack så goda. Jag dricker julté till och får nästan för mycket av det goda.

Det glädjer mig:

Kylan. Minus tolv komma sju för tillfället. Jag fick ta fram lusekoftan idag. Det var länge sen, vill jag lova. Nu dricker jag té och drömmer om ett badkar. Härligt!

The Bank Job

Helgens film blev The Bank Job. Det var inte jag som valde den här gången heller. Men jag gick med på. Hur som helst, den var annorlunda, för att handla om ett bankrån. Bra. Lite seg i början.

Maken: Den är lite seg. Jag: Ja, inte så amerikansk. Maken: Nej, mer brittisk.

Ganska långsam hela filmen faktiskt. Ett enda långt bankrån. Rånarna har med sig tältsängar. Det är sant.

Filmen är verklighetsbaserad och berättar vad som egentligen hände i London 1971 när en bank rånades genom att rånarna grävde en tunnel rakt in i bankvalvet. Korruption och skandal. Ända in i det brittiska kungahuset. Jo, jo!

Att välja glädje - igen

Man kan fråga sig om jag bara läser samma böcker om och om igen. Det verkar nästan så. Nu har jag läst Kay Pollaks Att välja glädje. Igen.

Först blir jag irriterad. På Kay. För att han bara beordrar mig att tänka på en massa nya sätt. Utan vidare. Inga djupa psykologiska förklaringar. Ingen forskning. Bara: tänk så här! eller: tänk om det är så här! Men jag läser vidare.

När jag kommer till mitten av boken börjar jag gillar Kay mer. Och minns plötsligt att så var det förra gången jag läste också. Att boken blir bättre och bättre ju längre jag läser. Nu när jag har läst ut den tycker jag att den är bra. Riktigt bra. Om att ta ansvar. Om att sluta vara ett offer. En bok som bestämt hävdar att det går att ändra sitt sätt att tänka och därmed bli lyckligare. Det låter väl härligt?

Bild

Meningen med livet

Igår kväll berättade jag för några vänner om Malin Sävstams bok När livet stannar. Jag blev så berörd av hennes öde och ville förmedla lite av det stora hon skriver om i sin bok. I helgen såg jag henne också i programmet Annas eviga på SVT där hon pratade om Meningen med livet, tillsammans med journalisten Nina Lekander och prästen Olle Carlsson.

Mina vänner frågade vad Malin Sävstam såg som Meningen med livet och jag trevade när jag svarade. Frågan fanns kvar i morse och jag var tvungen att undersöka saken genom att titta på delar av programmet igen.

Ungefär så här säger Malin Sävstam om Meningen med livet: Hon grubblar mer över meningen med livet idag än hon gjorde före katastrofen. Före katastrofen var meningen med livet hennes man och hennes barn. Reproduktionen.

Nu, när hon inte kan följa sina barn, börjar hon med att säga att meningen med livet är olika för alla. För henne är det att ha någon att dela livet med. Det behöver inte vara en person, en kärlek, utan alla typer av möten med människor ger livet mening. Malin Sävstam avslutar med att säga: Meningen med livet är att leva livet.

Titta på programmet här om du vill.

Hancock

Två filmer på en helg. Jajamen. Lördagkväll var Will Smiths kväll. Han försökte charma oss med Hancock. Och ja, vad ska jag säga? Det är en gullig historia, om den nersupne, deprimerade superhjälten Hancock som har lyckats få stadens invånare att avsky honom. Han stökar till mer än han städar upp. Lite bakvänt alltså.

Och så träffar han någon som vill hjälpa, blir omtyckt, hittar sig själv och någon han älskar. Förstår att det finns en hake. Blir ledsen igen. Och så kommer slutet.

Ungefär så. Jag fnissade lite åt Will Smiths skämt. Och det är alltid trevlig att få fnissa. Men nästa helg tror jag att jag står för filmvalet. För det var inte jag som hade valt Hancock. Jag blev inte charmad.

Arn - Riket vid vägens slut

Nej. Den här gången funkar det inte. Jag gillade första filmen och gick in med en positiv inställning till den andra, Riket vid vägens slut. Men det som först bara var en vag känsla långt bak, klev längre och längre fram. Jag gillade den inte.

Flera av skådespelarna känns tveksamma. Tur att pappa Skarsgård finns där och håller ihop. Maria Bonnevie och han Arn (vad heter han?) är också bra, men brottas med det svåra i att gestalta samma person vid olika åldrar. Det blir lite märkligt när mamma, pappa och son ser jämngamla ut.

Så tyvärr, jag blev besviken och lyckades dra med mig maken. På slutet var vi ganska gnälliga båda två. Förlåt Arn!

Han heter Joakim Nätterqvist. Läser jag på Wikipedia. Undrar om han får vara med i fler filmer nu? Jag hoppas det.