Kafka på stranden

Jag ska skriva några rader om Kafka på stranden av den japanske författaren Haruki Murakami. Jag ska bara läsa ett par recensioner först för att vara säker på att jag har fattat rätt.

Så kändes det när jag hade läst den sista sidan. Det är surrealistiskt, roligt och djupt. Intelligent. Tror jag. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Nja, vem vet? Jag ger dig min upplevelse. Språket är fantastiskt och de flera historierna som vävs samman, är magiska. Huvudpersonen är femton år och kallar sig Kafka. Han rymmer hemifrån och frågar sig vem han är. I en annan, parallell, historia är Nakata huvudperson. Den äldre mannen Nakata, som inte förstår mycket, men som kan tala med katter. Och som kan låta fisk regna från himlen, om det behövs. Läs boken, om så bara för att möta honom. Men läs den också för att möta det ovanliga, det annorlunda, sagorna och fantasin. Och verkligheten, i en ypperlig blandning.

Novembersemester: Film 1

Duplicity. Vi har semester. I november. Alldeles underbart. Vi hyr film. Duplicity. Julia Roberts och Clive Owen. Outwit. Outspy. Outsmart. Outplay. Then get out.

Spioner, som blir kära i varandra. Inte en andra Mr & Mrs Smith hoppas jag. Nej, det här är bättre. Julia Roberts är alltid Julia Roberts och Clive Owen, ja, han är Clive Owen.

Det handlar om företagsspionage och vissa scener är överraskande snygga. Till exempel inledningen. Sånt faller jag för. Jag föll också för den här formuleringen på omslaget: "...komedi, satir och spänning i en underhållningsfilm för vuxna intelligenta människor" Visst är det mig de menar?

Höstens högtid

Innan dottern kom inföll familjens alla födelsedagar under årets första hälft. Hösten var en enda lång högtidslös väntan på julen. Inga traditioner för Allhelgonafirande fanns, och vi var kanske lite nonchalanta mot kyrkogården, såg inte det vackra.

När sonen kom fattade jag galoppen. Högtider är bra. Högtider ska vi ha. Jul, påsk, midsommar, födelsedagar... men vad är detta? Sex månader utan firande. Och mörkaste mörkret också. Det går inte. Allhelgona måste firas. Ljus ska tändas på gravar och en tradition runt maten ska finnas. Tjälknöl. Svampsås. Hasselbackspotatis. Då var det bestämt.

Och så blev det. Allhelgonatraditionen skapades och lever vidare. I år med tjälknöl på ekologiskt kött. Godast någonsin. Så himla god. Och i svampsåsen ljuvligaste kantarellerna.

Och så var det dottern. Hon förstod vikten av att lysa upp hösten och anlände den första november. Mitt i allhelgona. Så lämpligt! Vi firade henne på söndagen med pasteller och paket. Hon slog upp ögonen tidigt och såg till att kakorna bakades innan frukost. I fjol fick jag ett erkännande av släktens bakerska nummer ett. I år blev jag godkänd igen! Rulltårta, cupcakes, chokladbollar och gräddtårta. Det nickades gillande, och frågades om recept.

Nu när pumpan på bron sakta tappar sin glans och tjälknölen är ett minne blott, nu är det fritt fram att börja planera inför jul.