Semesterstängt

Välkommen åter om sådär fyra veckor.

Nu. Äntligen.

Om några timmar börjar den. Semestern. Maken slutar tidigt idag och i morgon är han ledig. Lördag-söndag är han ledig. Och så fyra veckor till. Förstår du hur det känns?

Jag semesterstänger bloggen och återvänder med nya upptåg när kyligare luft drar in. Ha det bra!

Försoning

Se Försoning! Se Mamma mia, men se också Försoning. Kanske måste jag se Mamma mia! igen efter att ha sett Försoning för att få någon slags balans. Det gör jag så gärna i så fall.

Försoning är något helt annat. Men väldigt bra. En historia som kommer nära. Och känns. Efteråt också. Kanske framförallt efteråt. När jag kan börja andas igen.

Och mitt i all känsla är allt det vackra. Människorna. Miljöerna. Den gröna klänningen.

Men så kriget. Som förstör. Allt.

Se den.

Charlie Wilsons war

Jag impulshyrde Charlie Wilsons war. Det var Julia Roberts medverkan som fick mig på fall. Filmen är verklighetsbaserad och historien är intressant. Maken trodde det var en tjejfilm och gick och la sig. Men det är det inte. Det är en bra film. För både tjejer och killar. Mammor och pappor. Om politk. USA (vad annars?). Afghanistan. Sovjetunionen.

Den är bra. Men inte mer.

Drömmer mig bort

Vi väntar och väntar på makens semester. Vi försöker låtsas som om vardagen ser helt annorlunda ut på sommaren. Men det gör den inte. Inte med två små barn. I samma radhus som övriga året. Det är samma huvudingredienser som vanligt. Mat, sömn, toalettbestyr, tvätt, städning och allt det där.

Inte som när vi var i Ungern. Vid Balatonsjön.

Mamma Mia!

Har du inte sett den? Men herregud: gå och se den. Genast! Uppmaningen gäller alla. Alla som vill bli glada, ända in i hjärtat. Och framförallt min syster. Du förstår, den här filmen kommer jag att köpa, så fort den kommer ut på dvd, och sedan kommer den att visas så fort du kommer hem till Norrland. Vi kan till och med sätta upp den själva, hemma på gården. Jag och maken ska spela det unga kärleksparet. Övriga roller är inte tillsatta än. Det är bara att ta för sig.

Okej. Jag kanske svävade ut lite där. Men, du vet ju vad jag har sett för filmer tidigare i veckan. Och så kommer den här. På bio. Måbrafilm. Måväldigtbrafilm.

Den enda lilla, lilla varningen gäller ett stycke av kanske lite väl mycket Pierce Brosnan. Men annars så.

Jag funderar allvarligt på att gå och se den igen. Det är sant.

Irene Huss: Tatuerad torso

Makens val. Kan man nästan säga. Eller i alla fall: makens initiativ. Och så någonslags tänkvadtrevligtdetvarnärBeckfilmernavarnya-känsla som fick oss att välja den här filmen.

Irene Huss är polis, tonårsmamma och lyckligt gift. Hon dricker gott vin hela tiden och har Lasse Brandeby som chef. Hon utreder makabra mord och jag gillar det inte. Jag tycker storyn hoppar fram i obegripliga små skutt. Trådar är lösa och trådar knyts ihop utan att jag förstår hur det gick till.

Och så det här våldet. Nej tack.

Nästa film väljer jag själv. Kanske blir det något redan ikväll?

No country for old men

Jag fattar att den är bra. Jag förstår allt beröm från kritiker. Men i min egen, helt sanna blogg, så måste jag ändå säga: jag gillar den inte. Inte just nu i alla fall. Den har ett tydligt budskap. Tror jag. Tydligt för dem som har sovit hela nätter det senaste året. För mig blir det faktiskt för mycket. Våld. Jag gillar, som sagt, inte våld. Det blev plågsamt att se. Jag var helt slut efteråt. Och det är väl i och för sig ett tecken på att filmen är bra. Kanske. Men just nu behöver jag filmer som ger energi. Inte tar energi.

Anna har också sett filmen. Hon gillar den.

Arn

Jag måste skynda mig att skriva något om Arn eftersom jag faktiskt redan har sett ytterligare en film. Arn var bra, tyckte jag. Jag hade inga höga förväntningar. Jag trodde att jag kanske skulle tappa intresset. Men jag tyckte om den. Jag var med hela vägen, även om jag tittade bort när det blev våldsamt. Det gör jag alltid. Och så hummar jag lite, för att slippa höra ljudet.

Men som sagt: bra.

La vie en rose

Två filmer i veckan, minst. Så lyder ett löfte jag har avlagt inför sommaren. Först ut var La vie en rose om Edith Piaf. Liksom boken är det så tragiskt, så tragiskt. Fängslande men tragiskt. Jag hade svårt att hålla reda på alla män i boken. I filmen var det helt omöjligt. Jag gillade filmen, men jag gillade boken bättre. I kväll ser jag Arn.

Soundtrack