Ögonblick 2

Hur många år är du i glaset? Jag är 56. Två trötta föräldrar svarar pliktroget på en av de obligatoriska frågorna vid middagsbordet. Utan entusiasm. Men vid bordets kortända sitter dottern och iakttar noga. Sonen pladdrar vidare om vem som är äldst vid bordet idag medan dottern långsamt lyfter sitt glas. Hon tittar länge och väl ner i glasets botten, vrider det lite som om hon försökte få siffrorna åt rätt håll.

Plötsligt uppfattar sonen vad hon gör. Han avbryter sin föreläsning, lutar sig fram och erbjuder sin sakkunskap. Ska jag hjälpa dig? Sonen tittar med stort allvar ner i dotterns glas. De lutar sig mot varandra, mot glaset, helt överens. Sonen om att noggrannhet krävs vid bestämning av någons ålder i glas, och dottern om vikten av att göra precis som sin bror.

Du är 33. Tror jag.

Storebror och lillasyster.

Ögonblick

Jag kommer hem tidigare från jobbet. Ett nytt avtal angående massage har tecknats av min arbetsgivare och jag håller mig framme. Friskvård i eftermiddags alltså. Först massage och sedan tidig hemgång.

Hemma väntar två smutsiga barn på vår gräsplätt. Deras far är stressad och behöver åka iväg för att jobba. Jag får ta över på tomten. När maken har åkt kommer det, ögonblicket. Det kommer plötsligt och oväntat. Det blir stilla. Sonen cyklar utanför staketet. Svarar på sina egna frågor och behöver alltså inget från mig. Dottern står på två säckar med matjord och säger något som kan tolkas som kliv ner! upprepade gånger. Solen skiner. Stolsdynorna ligger i en hög på bordet. Jag lägger en i stolen. Sätter mig. Vinklar ryggstödet lätt bakåt. Och blundar.

Underbart är kort.

Rymmare

Vi åkte bort, maken och jag och vännerna. Vi tog in på hotell utan barn. Gick ut och åt lunch och middag. Fikade. Pratade. Pratade. Pratade. Drack vin. Åt chokladtryffel. Tog sovmorgon. Åt frukostbuffé. Promenerade. Och åkte hem igen.

Det gjorde gott.

Applåder

Skryt var det! Jag skulle inte ha sagt något. Det känns heltomotiverat att bloggskryta nu. Skämmigt faktiskt. Men, A är sagt. Här kommer B: Det gäller motionen. Morgonpromenaderna. Jag har gått dem. I ur och skur. Inte mindre än tolv mornar har jag stavat iväg vid sextiden.

De gör overkligt gott. Som jag visste att de skulle. Första morgonen fanns ett massivt motstånd. Hjärnan skrek åt mig: Är du galen? Det här är bara ännu en av dina vansinniga idéer. Vem fler än du skulle komma på en sån här idé. Du skämmer ut dig. Du överdriver. Promenera innan jobbet - det tyder på fanatism. Galenskap. Ren och skär.

Men jag vann, och gick ut. Det kändes allt annat än bekvämt. Hoppas ingen ser mig. Tänkte jag, när jag passerade inte mindre än tre kollegors bostäder på rundan. Ska jag vara ärlig så tänker jag det fortfarande. Jag tittar bort när jag möter bussen, vi är lika punktliga båda två, så jag möter den på samma ställe varje morgon. Och tittar bort. Men bra mår jag. Så jag fortsätter trots att jag möjligtvis inte är riktigt klok.