Munken som sålde sin Ferrari

Jag lovade skriva vad jag tyckte om Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma. Jag läste den en dag i sjuksängen för flera veckor sedan.

Först och främst, den var perfekt den dagen. Ibland är det minst lika viktigt som innehåll, språk, handling m.m. Att boken passar det sinnestillstånd läsaren befinner sig i. Den har en lättsam ton och en skönt andligt budskap. Den läker, inte som en stark receptbelagd medicin, utan mer som ett naturläkemedel eller en vetevärmare. Om du förstår.

I, en ofta störande, samtalsform får läsaren ta del av en före detta stjärnadvokats väg från osunt leverene, prestation, pengar och, i slutändan, hjärtinfarkt till hälsa, lycka och ett liv som munk. Under en natt berättar han för en kollega hur han kommit till insikt, hur han blivit lycklig. Han har levt tillsammans med ett isolerat bergsfolk i Himalaya och tagit del av deras uråldriga livskunskap. Lite som i Budskap från andra sidan av Marlo Morgan, där hon lever med en utdöende aboriginstam i Australien och lär sig om livet.

För mig är det viktigt med inspiration. Saknar jag det så är det som att jag stannar av. Och utan att köpa alla levnadsregler som Robin Sharma levererar, måste jag säga att Munken som sålde sin Ferrari gav mig inspiration. Inte i stora mängder, men lite lagom. Det är en positiv bok som vill säga att du kan förändra ditt liv, du har den makten.

Det finns, som sagt, för många konstlade dialoger i boken, som får mig att undra varför Robin Sharma har valt den form han har valt. Varför inte föra dialogen direkt med läsaren istället? Men, kanske är det så att boken i den här formen hittar fram till en annan läsarkrets än en regelrätt självhjälpsbok hade gjort.

Summa sumarum: betyget blir tre av fem