Jag har kollat inredningsbloggar ett tag nu. De är väldigt fina. Det fanns en tid när jag fortfarande kallade mig själv inredningsintresserad. Sedan hände något. Som tog all min tid och kraft. Det kallas barn.
Jag vill fortfarande vara inredningsintresserad. Men jag har slutat säga att jag är det. Jag läser sällan inredningstidningar. Jag piffar inte hemma. Jag städar inte ens... Jag tycker helt enkelt inte att jag lever upp till kraven längre.
Men nu händer plötsligt något. En trappa har målats. Samma trappa som i sex år förtvivlat har skrikit: Jag är så ful. Gör något! En strimma hopp. Kanske ändå. Jag har läst två av mammas inredningstidningar på morgonen. Läst på riktigt. Inte bara bläddrat.
Jag startar en liten serie på bloggen senare idag. Man kan kalla den en inredningsserie. Den blir en kommentar till det jag just har skrivit om. Jag tror att den ska heta: Riktigt fult hemma hos oss. Eller: Varför har ni inte gjort något åt det där? Följ med redan från början. Låt oss hoppas att det blir en miniserie. Inte en långkörare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Igenkänningsfaktorn är som vanligt hög. Jag önskar ofta att jag orkade vara lite fixig när det gäller inredning som många andra. Nu skall vi ju fixa köket ialla fall, jag får se det som börja på mitt nya piffiga liv ;-D
Ja, bara inte fixandet blir ens liv. Lycka till med piffandet!
Skicka en kommentar