Den ekologiska fjällkossan

Nu ska det bli ordning på torpet. Jojmensan. Igår kunde vi frysa in tjugofem kilo kravmärkt ko. Köttfärs och filé. Grytbitar och innanlår. Nu ska här lagas riktig mat.

Det var grannarna som nosade rätt på kossorna. Och frågade om vi ville dela. Självklart. Jag väljer helst ekologiskt, men utbudet av kött har varit begränsat och priset högt. Nu har jag frysen full. Härligt.

Maken bjöd på en första köttfärssås ikväll. Den som tycker att ekologiskt och kravmärkt är trams kan komma över och smaka. Låt smaklökarna avgöra!

Låt oss nu ta i tillsammans och få struktur på resten av matlagandet också. Jag säger det igen: v e c k o m a t s e d e l och s t o r h a n d l i n g. Du måste Sara. Du måste.

Gruffalon

Vi gillar Gruffalon av Julia Donaldson, med bilder av Axel Scheffler och översättning av Lennart Helsing. Vi har haft den länge och gillat hur den sticker ut. Så gick vi med i en Barnens bokklubb och fick Herr Pinnemans äventyr av samma duo (trio). Bra den med. Och nu: under ett besök på biblioteket snubblade vi över Lill-Gruffalon, och ja, den hamnade i tygpåsen tillsammans med sjuttioelva faktaböcker om valar, Pelle Svanslös och Vem kan inte sova?


Lill-Gruffalon är Gruffalons dotter. Hon synar sägnen om Den Stora Stygga Musen i sömmarna. Finns han verkligen? Och är han så farlig som pappa säger? Lill-Gruffalon är en riktigt bra uppföljare till Gruffalon. En Gruffalon 2 som nästan är bättre än ettan!





Oj, vad många gånger jag skrev det jättekonstiga namnet Gruffalon. Gruffalongruffalongruffalongruffalon ...

Maten, den maten

- Jag har så o t r o l i g t mycket att göra på jobbet, jag hinner inte ens äta lunch.
- Men skärp dig människa!

Ett av mina alias är Sara Blodsockerfallet. Jag måste äta alla mål. Och mellanmål. Och en extra frukt ibland. Nu har jag, pinsamt nog, hoppat över lunchen, flera gånger. Pinsamt, därför att jag anar en attityd som förefaller grunda sig på antagandet: Mitt jobb är viktigare än min lunch. Vilket skämt!

Här hemma har ingen matordning upprättats sedan vi slog ner bopålarna på nya stället. Jag har blivit förförd av Mamma Scan igen, trots att jag vet vad hon egentligen går för. Jag tvingar mig själv att inte tänka på tillverkningsprocessen, som jag läste om i Den hemlige kocken och ber tyst att mina barn ska förlåta mig för köttbullarna som jag serverar dem.

Skärpning när det gäller maten alltså! Värt att nämnas i matväg denna helg: Potatis- och purjolöksoppa. En helt vanlig, väldigt god soppa. Och köttfärslimpan med grönsaksfräset som står i ugnen just nu. Inget äckligt i den tillverkningsprocessen. Låt oss hoppas att Mamma Scan beger sig hem till någon annan snart!

Sen sist har favoritkocken Sara Begner börjat blogga. Toppen tycker jag, och undrar om inte hon vill flytta in här i stället!

Vi, de drunknade

Jag har försökt säga något länge nu. Om Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Som jag läste. Men jag får inte ur mig något, jag får inget sagt. Nu säger jag det bara. Rakt ut:

- Jag har läst Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Den var jättebra.

Så. Skönt att ha det sagt.

Det tog mig nio månader att läsa detta danska mästerverk. Det hade ingenting med boken att göra, utan bara med det där andra som jag nämnde: två barn, två jobb, ett radhus - som blev ett hus. Och hunden, som inte finns mer. En tanke till henne ikväll med. En höstkväll utan hundpromenad. En till.

Nåja. I nio månader umgicks jag med befolkningen i den lilla danska kuststaden Marstal. Fick förmånen att betrakta deras liv. Deras verkliga liv. För de är riktiga människor. Man förnimmer dem. Så läs boken. Den är som sagt jättebra. Och så är den dansk.

Nu går jag vidare genom att ömsom förfasas över ömsom roas och förvånas av Haruki Murakamis Kafka på stranden. Vilken bok!

På efterkälken

Jag ligger hopplöst efter. Jag flåsar nånslags tidsplan i nacken, men jag hinner inte ifatt. Ramlar in på föräldramötet något försenad, avbeställer månadens bok i grevens tid. Stort och smått och allra mest mentalt. Jag är mentalt försenad. Tankekartan är fullklottrad och det suddas, stryks och tillkommer nya punkter ständigt. Detta flitiga nedtecknande av komihåg! tar tid. Från tanke till handling. Inte mycket tid blir över till att verkställa. Fast i tanken, så att säga.

Det är det här med två barn, två jobb, ett hus tror jag. Eller så är det bara jag. :)

Inte särskilt djupt. Men tidigt.

Jag tittar åt höger och vänster, uppåt och neråt - det är svart överallt. Alla sover. Alla grannfamiljerna sover. Trots barn som är både yngre och jämnåriga med våra. Endast vi är vakna. Jag och Dottern.

Är det tid att blogga? Det verkar så. Bara några tankar så här innan lördagen börjar. Utan inbördes ordning: Ett riktigt maffigt fika skulle vara gott idag. Vi tvåtiden. Kärleksmums eller chokladbollar - rullade i kokos. Kanelbullar lovade jag Sonen i ett svagt ögonblick när jag fortfarande hade dåligt samvete över mina dagar hemifrån. Ordning och reda och såpadoft skulle vara underbart idag. Hur lång tid kommer det att ta innan den sista flyttkartongen töms. Kommer den någonsin att tömmas? En veckomatsedel skulle vara som en dröm. Veckomatsedlar betyder att det finns mat i kylen, som är god, nyttig och inte hutlöst dyr. Veckomatsedlar är mitt signum - varför har jag då inte skrivit någon sedan jag flyttade från radhuset? Om jag åtminstone kunde återanvända en gammal så att vi slipper fiskpinnarna.

Djupare än så går vi inte denna morgon. Ha en härlig lördag!