Smaken är som baken

Vi gillar inte samma te, jag och magen. Jag behöver grönt te, smaksatt med något blommigt, inte alltför fruktigt, men ändå doftande, smakande. Magen behöver fänkålste eller pepparmintste. När magen mår bra är det jag som bestämmer. Så är det oftast. Men, när magen mår dåligt en tid och gnäller, ojar sig, ja, då får jag bita ihop. Bara svälja, dricka upp, teet som jag inte tycker om. Och det hjälper. Fänkål och pepparmint hjälper min onda mage. Jag blir lika fascinerad varje gång.

Det var bara det. Imorgon blir det evemtuellt skryt på bloggen. Om det finns anledning för det.

Visst låste jag dörren?

Precis innan jag glider in i sömnen dyker den upp. Tanken. Frågan. Visst låste jag dörren? Sedan följer en stunds förhandlande med mig själv. Jag suckar åt mig själv. Fnyser. Skärp mig! Det är klart att jag har låst dörren. Det här har ju blivit någon form av tvångstanke. Nu får jag lägga ner. Och så oroar jag mig. Tänk om dörren inte är låst. Tänk om vår dörr står öppen hela natten. Öppen för oknytt att komma in. På vid gavel för farligheter. Jag glömmer ibland, det gör jag. Sedan jag fick barn glömmer jag saker. Jag vet hur resonemanget slutar. Med värnandet om min goda sömn som argument beslutas det att jag ska stiga upp, gå ner och titta efter. Så också igår kväll. Dörren var låst. Som straff för idioti av det här slaget får man ligga vaken när man kommer tillbaka till sängen. Ligga vaken och skämmas!

Vårtecken

Vårt kvarter fylls av grilldoft denna första varma vårkväll. Svärmor meddelar att karrén tog slut på ICA idag. Till och med statusuppdateringarna på Facebook talar om kött, öl och matlagning i det fria. Maken och jag gör tvärtom. Vi lagar sparrissoppa och äter den inomhus framför Robinson. Tillsammans med god brieost. Men det är inget ställningstagande. Kanske grillar vi imorgon. Grillar du?

It´s all about writing

Jag läser vidare i Julia Camerons The Right to Write och låter mig svepas med. Skrivande, som hon beskriver det, är en flod som inte går att stoppa. Bredare och kraftfullare på våren, mer som en bäck under torrperioder, men i ständig rörelse. Rinnande, forsande, kanske rentav porlande ibland.

Cameron är personlig. Hon beskriver sitt eget skrivande. Hur det följer henne genom livet och är nödvändigt för hennes hälsa. Hur hon drabbas av olika symtom om hon inte skriver, abstinens.

Det sista kapitlet jag läste ikväll avslutades, som varje kapitel, med en skrivövning:

"Get comfortable, put your hand to the page, and allow an older and wiser eighty-year-old you to write you a letter about your life. Allow your Older Self to give you a sense of perspective, guidance, and right action."

Becoming Jane. Filmen. Handlar också om skrivande. Bland annat. Jag såg den igår, och gillade miljöerna, skrivandet och Anne Hathaway. Hon är bra. James McAvoy hade svårt att nå fram till mig, i den frisyren. Och själva historien var kanske väl blek i färgerna. Men som inspiration funkar den. Jane Austen fascinerar och inspirerar.

Vi har blivit med lergryta

Maken kockar som vanligt och vi mumsar kycklinggryta för andra söndagen i rad. Lergrytan sköter sig mycket bra, trots att vi är noviser. Nu efterlyser vi recept från lergrytans storhetstid!

Försöker igen

Det är det här med motionen. Som jag behöver. Men som inte finns i mitt liv. Nu. Det skulle promeneras. Det var bestämt. En halvtimme flera kvällar i veckan. Det är vad jag behöver. Men inte gör.

Nytt grepp: Morgonen. Promenad på morgonen. På våren är det alldeles underbart. Rensande. Klargörande. Allt det där.

Jag provade. Stavarna och jag. Och ipoden. Imorse. Ångande fram. Bredvid havet. Tankarna som mest besvärar annars, med sin intesitet och komplexitet, lättade och flög högt och obesvärade ovanför mig. Kroppen, däremot, protesterade. Och vem kan klandra den? Någon har låtit den förfalla, den behöver renoveras, inifrån och ut. Jag ska göra det. På morgnarna.

The Right to Write:

An Invitation and Initiation Into the Writing Life

Julia Cameron

Jag har inte druckit något än

Jag värmde rödvinsflaskan i diskhon medan jag läste klart det sista kapitlet i kurslitteraturen som jag måste läsa ikväll enligt mitt alldeles egna tidsschema. Men jag läste för sakta, rödvinet blev för varmt. Nu får det svalna medan jag skriver.

Jag läser om att skriva. Författaren Julia Cameron fångar mig trots att hon inte skriver på mitt modersmål. Hon skriver om skrivande, som en passion, som en förälskelse. Hon tar kål på myten att skrivande är plågsamt, omöjligt och tidskrävande. Skriv! Säger Cameron. Skriv lite här och lite där och skriv dåligt.

Hon talar rakt till mig, jag slukar allt hon säger. Skriv dåligt. Bara skriv. Rätta dig inte. Ändra inget under tiden. Försök inte få orden att passa ihop, meningarna att följa på varandra. Skriv utan plan. Försök inte tala, lyssna istället.

Jag hör dig Cameron, jag hör dig! Men hur gör man?

Varenda en

Jag har köpt överdragsbyxor till sonen. Plötsligt kom våren ihåg att en stor del av Sverige finns i norr, och begav sig hit. Det är vi tacksamma för. Det har skådats Skilla, Snödroppar och Krokus. Det har doftats grill och näsor har blivit solbrända. Det är lika magiskt varje år.

Men det var inte våren jag ville säga något om, det var sonen, som behövde överdragsbyxor. Och dottern, som skriker när man tar på täckvästen. (Och när man tar av täckvästen.) Barnen. De viktigaste. Alla barn.

Jag har tagit fram vårjackan och satt Unicef-nålen på kragen. För varenda unge. Läs mer här.

Rachel Getting Married

Vi hyrde oss en påskfilm: Rachel Getting Married. Jag gillade den, och inte. Den hänger kvar, som filmer som säger något gör. Jag tänker på filmens personer igen. Dagen efter. Och dagen efter det. Jag tänker på familjen som inte fungerar. Som familjer inte gör. Och lite till. Det är ju en film, det räcker inte med lite skuldkänslor, svikna löften och smygrökande. Nej, här brottas man med svårare saker.

Jag tycker att det är bra, men jag tycker att historien blir hängande i luften. Jag saknar någon form av utveckling i filmen. Någon liten knut som knyts upp. Ett öppet sår som börjar läka. Någon som får en insikt. Men jag ser inte det. Men ändå: jag gillar den!

Fråga och svar

Vad ska jag göra med min blogg? tänkte jag. Ska jag stänga bloggen nu? Lägga ner. Sluta. Jag hinner inte blogga. Jag prioriterar annat. Inspiration saknas. Min blogg dalar.

Kanske ska jag mikroblogga istället, tänkte jag. Mikroblogga är det nya svarta, säger de som vet. Mikroblogg är svaret, tänkte jag. En stund.

Det var bara det, lilla, att jag bloggar för att få skriva. Hur mycket får man skriva i en mikroblogg? 20 tecken? Kan bli bra det med, men det är inte det jag behöver.

Alltså: Jag bloggar vidare. Fri att använda många tecken. Så måste det bli. Det är svaret jag ger ikväll.

Maria Larssons eviga ögonblick

Såg vi förra helgen. Den är bra. Inga känslostormar. Men bra. Lågmäld. Vardaglig. Som livet är, för det mesta. Inga starka färger, inga fyrverkerier av händelser. Men ändå just det. Fast i det lilla.

Jag hade svårt att skaka av mig mitt yrkesjag när jag såg filmen, tittade på den ur en pedagogisk synvinkel. Det var synd. Det förtog en del av upplevelsen. Men lite får Maria Larssons eviga ögonblick skylla sig själv. Den är väldigt passande för klassrum.