Äntligen: Salem (Al Fakir) på Spotify

Efter första genomlyssningen: Å. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vill så mycket att den här skivan ska vara lika bra som den förra. Måtte den vara lika bra. Måtte den vara lika bra. Astronaut är bra. Men var är lockarna? Och var är det ensamma pianot?

Efter andra genomlyssningen: Nej. Ve och fasa. Den är inte lika bra. Inte är den lika bra? Eller? Roxy är inte bra. Men Mirror är bra. Och *harkel* jag missade visst It´s Only You part II när jag lyssnade första gången. Hur kunde jag göra det. Jag kan nog vänja mig vid frisyren. Men saknaden efter det ensamma pianot, går det att komma över den?

Efter tredje genomlyssningen: KÄRLEK!

För mycket choklad

Igen.

Vi talar om åldrande. Maken och jag. Det är jag som för det på tal. Jag är trettiotre och känner mig sliten. Allt det här jobbandet, studerandet, mammandet. Det tröttar och tär. Vi utbyter klokskaper om vikten av motion och rätt kost. Om framtiden som vitala vithåringar.

Ingen av oss låtsas om att det ligger ett Maraboupapper mellan oss. Mörk choklad, står det att läsa, 200 gram.

Sådär

Att jobba på dagarna och blogga på kvällarna, det går sådär. Att blogga när man är mammaledig är ingen konst. Men när man jobbar! När middag är avklarad, tänder borstade, barn nattade och hund rastad, då är det dags att skriva något inspirerande i bloggen. Jag lyssnar till mina tankar och vad hör jag? Öhh. Kanske. Eller puh. Det funkar inte i en blogg. Förlåt!

Andra saker som går sådär just:

• Träningen, motionen
• Det sociala umgänget med vänner och familj
• Den inre harmonin
• Städningen. Maken och jag är plågsamt medvetna om hur det ligger till . Vi tycker att vårsolen är fräck som pekar med hela handen.

Och så oroas jag över att jag hänger här mer än på min blogg. Vad betyder det?

Jag hade glömt

Den här vintern har varit helt fantastisk. Lika mycket snö som i barndomen. Snöstormar och stilla snöfall har turats om att hålla snötäcket vitt och gnistrande. Men nu smälter det. Solen är varm och alldeles underbar. Snö och is som länge täckt gator och trottoarer börjar försvinna. Asfalt kommer fram. Givetvis. Men, det känns helt nytt. Som om jag aldrig hade gått på asfalt förut. Okej, jag överdriver. Men du fattar.

Och så kom våren

Visst kändes det redan vid 7.15 när jag gick till jobbet. Men när jag gick hem var det ingen tvekan. Våren! Tittade förbi Norrland idag. Härligt. Jag kände mig som Måns Zelmerlöws dansare i guldtights när jag promenerade gatan fram i slask. Eller kanske inte riktigt som dem. Men du fattar.

Pittstim

Det kändes lite märkligt att skriva den rubriken. Men, så heter den. Boken som jag har läst. Skriven av unga, manliga skribenter om livet som kille. Om sånt som killar inte pratar om. Helt ärligt. Eller? Ja, jag vet inte hur jag ska säga. Läs boken. Fundera över manlighet. Prata med din man. Din son. Och din dotter. Jag är glad att jag har läst den. Men, jag tyckte inte om att läsa den.

När jag diskuterade den med vänner kom vi inte så långt. Men det vi sa var viktigt. Om hockeykultur, bögskräck och små pojkars uppväxt till män. Boken är ensidig. Porträtten av unga män är alla från samma tid och de ger på inget sätt en heltäckande bild av en man. Men ändå. Det den säger är värt att lyssna på.

Veckans soppa: tomat

Marcus Aujalay hjälper mig att laga tomatsoppa med durumvete. Vi är inte helt överens och jag utesluter borlottibönorna som han föreslår. Matvetet får räcka. Soppan blir varm och god. Den lugnar en som fortfarande befinner sig i chock efter något som kan liknas vid en utekväll. Mat, vin, musik och sent i säng. Givetvis inte i jämförelse med andras utekvällar, men med Saras mått mätt.

Anna Ternheim live

Svårt att beskriva med ord. Ännu svårare med bild, eftersom jag glömde kameran. Alltså, jag försöker med ord. Fantastiskt. Energigivande. Strålande. Värmande. Glädjande. Härligt. Klockrent. Musik rakt in i själen. Satan i gatan, va bra.

Drygt två timmar MUSIK. Jag bär med mig detta ett bra tag. Om du har möjlighet att se och höra Anna Ternheim, gör det.

Helt osorterat

Det blir så där allvarligt på jobbet. Som det blir på jobb. Pannan i djupa veck. Allvarligt. Jag åker med en kollega hem och tar det allvarliga ända in i hallen hemma. Och vidare in i köket.

En stund senare står jag på knä bredvid duschkabinen och duschar dottern. Som skrattar. Som hon gör. Skrattar. Skrattar. Hela badrummet fylls av hennes glädje. Hennes skratt känns i mig. Känns bra. Skrattet är viktigt. Viktigare än vårt vuxna allvarliga. Tänker jag, i badrummet.

Och så tänker jag på döden. Läser blogg och tänker på livet. Värjer mig, men tar till mig den dos jag mäktar med idag.

Tänker. Tänker. Och missar nästan en bil i rondellen. Bromsar. Det är halt.

I delikatessdisken frågar jag om skinkan innehåller E621. Expediten har börjat läsa Den hemlige kocken. Vi förfasar oss. Strax därefter köper jag lösgodis. Va? Ja. Jag köper lösgodis. Och skakar på huvudet åt mina principer. Åt alla E-nummer.

Söndag. Eller som vi brukar säga: släng dig i väggen Varma koppen!

Zucchinisoppa. Med parmesan. Marcus fortsätter sin framfart i vårt kök. Soppan var egentligen toppen, men jag var gnällig när jag åt den. Nu finns den i lunchversion i frysen. Jag ska inte gnälla nästa gång.

Skrivit har jag gjort i kväll. På riktigt. Nu är det skrivna postat till någon som har det som sitt jobb att läsa det som jag skriver. Och sedan skriva tillbaka. Det är nytt för mig. Och det påverkar det jag skriver. Jag vet inte riktigt hur det påverkar än. Men det gör det.