tisdag 28 april 2009
Visst låste jag dörren?
Precis innan jag glider in i sömnen dyker den upp. Tanken. Frågan. Visst låste jag dörren? Sedan följer en stunds förhandlande med mig själv. Jag suckar åt mig själv. Fnyser. Skärp mig! Det är klart att jag har låst dörren. Det här har ju blivit någon form av tvångstanke. Nu får jag lägga ner. Och så oroar jag mig. Tänk om dörren inte är låst. Tänk om vår dörr står öppen hela natten. Öppen för oknytt att komma in. På vid gavel för farligheter. Jag glömmer ibland, det gör jag. Sedan jag fick barn glömmer jag saker. Jag vet hur resonemanget slutar. Med värnandet om min goda sömn som argument beslutas det att jag ska stiga upp, gå ner och titta efter. Så också igår kväll. Dörren var låst. Som straff för idioti av det här slaget får man ligga vaken när man kommer tillbaka till sängen. Ligga vaken och skämmas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Äsch, jag är också sån. Och slarvar ibland. Vissa morgnar har vi upptäckt att ytterdörren faktiskt stått öppen hela natten.
Jag tar hellre den där stundens sömnlöshet efter att ha varit uppe och kontrollerat, än att oroa mig och undra.
Kram.
Häromdagen vände jag trojkan hemåt halvvägs till dagis för att låsa ytterdörren. Som redan var låst, förstås... Du är alltså inte ensam om de här tvångstankarna. Om det är till någon tröst ;-))
Anna: Precis så! Hellre en stunds snurrande i sängen än en hel natts oro. Kram!
Ingela: Alltid tröstande att inte vara ensam! Jag har också vänt tillbaka, många gånger. Men inte nu, när jag har hemmaman! :)
Skicka en kommentar