Förkylningen har kontrat och jag känner mig inte lika säker på att vinna den här matchen. Jag byter taktik och tror att det bästa knepet nu helt enkelt är vila. Vila och värme. Ulltofflor och fleecetröja på, och den obligatoriska tekoppen. I handen.
Funderar på fenomenet att ta sitt jobbjag på alldeles för stort allvar. Det är lätt att få för sig att den jobbande delen av ens person är väldigt viktig. Att jobbet är kolossalt betydelsefullt. Vilket det också är, på många sätt. Och på många sätt inte alls.
Det senare glöms bort i vardagen. Idag försöker jag ta flera steg i en annan riktning, för att sedan kunna vända mig om och på avstånd titta på saker och ting. Jag hoppas kunna göra bilden klarare på så sätt. Det blir så suddigt när man trycker näsan mot tv-skärmen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Samma tankar rör sig i min hjärna. Har varit otroligt hektiskt på jobbet de senaste dagarna. Men samtidigt väldigt roligt. Det stavas väl balans tror jag. Lättstavat men svårfunnet. Kram
Ingela: Det är väldigt lättstavat. Titta jag klarar också att skriva det: balans. Men sen då? ;)
Skicka en kommentar