...det känns bara inte så. Jag har försökt att inte prata om det den här gången. Hur trött jag är. Jag har försökt fokusera på allt det fantastiska med bebistiden. Tiden rusar fram och snart är dottern stor. Så är det. Det vet jag, eftersom min första bebis är en storkille nu. Jag tänker positivt. Hur sover hon? Bra! Man väljer själv vad man har för inställning.
Men. (Som Tony Irving i LD)
Idag är jag trött. Jag lyfter av locket och låter det pysa ut. Jag är trött, trött, trött. Så himla. När dottern var sugen på sin andra nattmacka vid halv fem blev jag superstressad. Stressenergierna måste ha vandrat in i sonens rum, för strax efter vaknade han. Maken förflyttade sig dit för att försöka övertala sonen om fördelarna med att sova en stund till. Han misslyckades. Jag somnade inte heller om. Ägnade mig i stället åt meningsfulla tankar! Hur ska jag klara den här dagen? Om jag tar en alvedon direkt när jag stiger upp. Om jag dricker svart té i stället för grönt. Om vi går till lekparken och stannar där hela förmiddagen.
Jag överlever. Det vet jag också den här gången. Men guuvatröttjae!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men herreguu! Vad ska man ta sig till när tröttheten är så djävusk?? Det viktiga är att INTE tänka: "Få se nu...hur länge är det det dröjer innan jag kommer kunna sova ut på nätterna igen...?"
Tänk inte så nurå!
Jag ska inte tänka så. Jagskaintetänkaså, jagskaintetänkaså, jagskaintetänkaså.
Jo nog såg du lite trött ut (men oförskämt fräsch ändå). Men du det går över det med. De där dagarna slår oss alla i magen då och då. De går över och det är ok att deka ner sig ibland och bara ömka sig över sin egna sorgliga skapelse. Det blir ju så mycket bättre sen när det har GÅTT ÖVER! kram
Ja, det går över. Det gör det. Jag längtar. Men just nu får man acceptera att det är så här. Och bryta ihop ibland. För att sedan komma igen!
Kram!
Skicka en kommentar