Höstens högtid

Innan dottern kom inföll familjens alla födelsedagar under årets första hälft. Hösten var en enda lång högtidslös väntan på julen. Inga traditioner för Allhelgonafirande fanns, och vi var kanske lite nonchalanta mot kyrkogården, såg inte det vackra.

När sonen kom fattade jag galoppen. Högtider är bra. Högtider ska vi ha. Jul, påsk, midsommar, födelsedagar... men vad är detta? Sex månader utan firande. Och mörkaste mörkret också. Det går inte. Allhelgona måste firas. Ljus ska tändas på gravar och en tradition runt maten ska finnas. Tjälknöl. Svampsås. Hasselbackspotatis. Då var det bestämt.

Och så blev det. Allhelgonatraditionen skapades och lever vidare. I år med tjälknöl på ekologiskt kött. Godast någonsin. Så himla god. Och i svampsåsen ljuvligaste kantarellerna.

Och så var det dottern. Hon förstod vikten av att lysa upp hösten och anlände den första november. Mitt i allhelgona. Så lämpligt! Vi firade henne på söndagen med pasteller och paket. Hon slog upp ögonen tidigt och såg till att kakorna bakades innan frukost. I fjol fick jag ett erkännande av släktens bakerska nummer ett. I år blev jag godkänd igen! Rulltårta, cupcakes, chokladbollar och gräddtårta. Det nickades gillande, och frågades om recept.

Nu när pumpan på bron sakta tappar sin glans och tjälknölen är ett minne blott, nu är det fritt fram att börja planera inför jul.