Vi, de drunknade

Jag har försökt säga något länge nu. Om Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Som jag läste. Men jag får inte ur mig något, jag får inget sagt. Nu säger jag det bara. Rakt ut:

- Jag har läst Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Den var jättebra.

Så. Skönt att ha det sagt.

Det tog mig nio månader att läsa detta danska mästerverk. Det hade ingenting med boken att göra, utan bara med det där andra som jag nämnde: två barn, två jobb, ett radhus - som blev ett hus. Och hunden, som inte finns mer. En tanke till henne ikväll med. En höstkväll utan hundpromenad. En till.

Nåja. I nio månader umgicks jag med befolkningen i den lilla danska kuststaden Marstal. Fick förmånen att betrakta deras liv. Deras verkliga liv. För de är riktiga människor. Man förnimmer dem. Så läs boken. Den är som sagt jättebra. Och så är den dansk.

Nu går jag vidare genom att ömsom förfasas över ömsom roas och förvånas av Haruki Murakamis Kafka på stranden. Vilken bok!