Det blir så där allvarligt på jobbet. Som det blir på jobb. Pannan i djupa veck. Allvarligt. Jag åker med en kollega hem och tar det allvarliga ända in i hallen hemma. Och vidare in i köket.
En stund senare står jag på knä bredvid duschkabinen och duschar dottern. Som skrattar. Som hon gör. Skrattar. Skrattar. Hela badrummet fylls av hennes glädje. Hennes skratt känns i mig. Känns bra. Skrattet är viktigt. Viktigare än vårt vuxna allvarliga. Tänker jag, i badrummet.
Och så tänker jag på döden. Läser blogg och tänker på livet. Värjer mig, men tar till mig den dos jag mäktar med idag.
Tänker. Tänker. Och missar nästan en bil i rondellen. Bromsar. Det är halt.
I delikatessdisken frågar jag om skinkan innehåller E621. Expediten har börjat läsa Den hemlige kocken. Vi förfasar oss. Strax därefter köper jag lösgodis. Va? Ja. Jag köper lösgodis. Och skakar på huvudet åt mina principer. Åt alla E-nummer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Den där balansen man ska försöka hålla, oavsett om det gäller jobb/barn eller principer/undantag...
Men principer och ambtitioner är viktiga! Det gäller väl bara att förhålla sig någorlunda sunt till dem.
Jag gillar ditt "osorterade" inlägg.
Ja, precis sådär inkonsekvent är man. Lite till mans och lite till kvinns. Det är väl ett tecken på att man är människa. Inte mer än människa.
Kram
Anna: Fram för fler principer och ambitioner som vi kan förhålla oss sunt till! :)
Ingela: Inte mindre heller!:)
Skicka en kommentar