Är vi. Dottern och jag. Tur att det ljusnar. Vore det november nu vore det inte kul. Med vårljusets hjälp ser jag det underbara i mitt liv just nu. Mammaledighet när den är som bäst. Varma små fötter som sparkar frenetiskt under mitt täcke. Innan tuppen har stigit upp. Blöta pussar med öppen mun, full av saliv, men utan tänder. Och så leenden. Oemotståndliga leenden.
Fråga mig igen vid middagstid idag. Då kommer du få ett helt annat svar om mammaledighet.
Senaste nytt: Nej, nu känns det inte lika piffigt som i morse. Inte riktigt. Tur att det snart är morgon igen. (16:38)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
;-) jag känner igen mig. Det är en ständig berg och dalbana mellan total lycka och förtvivlan.
Det är det sannerligen. Och den går fort, bergodalbanan. Men det är ju kul, med fart och fläkt.;)
Skicka en kommentar