Prata på

Vi tar det lite lugnt på morgonen idag. Dottern har somnat igen och sonen tittar på tv. Vi har haft några härliga förmiddagar på Öppna förskolan, men idag går vi dit först efter lunch. Jag måste bara få hylla verksamheten en liten stund. Och samtidigt beklaga att så många kommuner väljer att lägga ner sina öppna förskolor. För en treårig kille med spring i benen och lek i hela kroppen är en öppen förskola himmelriket. Och för en mamma som ibland sliter sitt hår och undrar hur nära galenskap hon egentligen är, hjälper det bättre än dubbla tvångströjor. Det är givetvis bara spekulation. Jag har inte testat tvångströja. Än. Och jag menade på mig själv. Inte på sonen.

Hursomhelst, det är toppen med öppen förskola. Om man bara lyckas undvika mammajämförandets jämmerliga dal. "Vad stor hon är! Kan han sitta än? Hur mycket sover hon? Har han redan fått en tand? Igår vände hon sig för första gången! Vi köpte en vagn för 150 000, jag menar man skaffar kanske ett syskon! Jaså, har du aldrig köpt barnkläder på bytesmarknaden?" Vips så har man pratat barn i tre timmar. Se bara hur jag gör när jag går på fik!

Vad jag tjatar om det här. Barnen är ju mitt liv. Medelpunkten. Det viktigaste som någonsin hänt mig. Klart jag måste prata, dela med mig, fråga andra, bli lugnad, få inspiration, gnälla och skratta. Det är bara det att jag tyckte det blev så ångestframkallande med första barnet. Detta jämförande. När man satt där, och var nybakad förälder och varken visste ut eller in. Vem är jag? Vem är mitt barn? Och så oron. Herregud: oron! Gör vi rätt om vi gör så här, om vi tycker så här, om vi väljer så här? Om vi köper en begagnad bilbarnstol betyder det så att vi inte tycker det är viktigt att vår bebis sitter säkert i bilen? Om vi köper en barnvagn på extrapris älskar vi vår son mindre då? Ja, du fattar. Det var bara det!