Igår när jag hasade runt på ICA krampaktigt hållandes i kundvagnens handtag, letandes efter magkatarrvänliga livsmedel, träffade jag på en bekant. Så här i väntans tider blir man oftast tilltalad på ett annat sätt av bekanta. De vet liksom direkt vad de ska prata om. De glider inte bara förbi leendes, nickandes och hejandes. De stannar sin kundvagn och vill prata. Om magen. Om bebisen. Om allt det där. Det är trevligt. Men igår var jag minst sagt lite trött. Och illamående. (mattvingligyrgråtfärdigeländigtråkigfulsvajjigledsenspyfärdig). Hon tog ingen notis. Bekanten. Hon stannade ändå. Och pratade. Hon sa så här:
Bekanten: Vet ni vad det blir?
Jag: (leendes, eftersom gravida förväntas le mycket) Nää..
Bekanten: Vet ni om det är en pojke eller en flicka?
Jag: (förvirrad) Nää..
(Vad svarade jag nyss på? Vi vet att det blir en bebis. Kan det bli något annat? På ultraljudet såg vi en bebis. Det är jag helt säker på!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar