Inne på toan på jobbet idag började jag fundera på de här med personaltoaletter. (Nej, fråga inte varför, häng bara med i resonemanget.) Jag drog mig till minnes toaletter från tidigare arbetsplatser. Jag tror de här tankarna har grott ett tag hos mig. De härör från en upplevelse på en personaltoalett för flera år sedan.
Jag hade kommit tillbaka till en tidigare arbetsplats, knappt ett år efter att jag hade slutat jobba där. Jag var där för att träffa kära, gamla kollegor. Jag besökte också toan. (Jag hade ett ärende dit. Jag har inte något mysko specialintresse.) Väl där inne konstaterade jag att det var väldigt välbekant. Så klart. Jag hade givetvis inte ägnat personaltoaletten en tanke sedan jag slutade på jobbet. Mycket annat hade jag tänkt på, kanske saknat eller varit glad att slippa. Men inte toan. Det kändes trevligt att komma dit igen. Ungefär som: gamle vän, dig hade jag glömt!
När jag idag mindes mina gamla personaltoaletter konstaterade jag att jag fortfarande har ett speciellt förhållande till den där toaletten. (Nej, sluta inte läs. Jag har inte blivit galen. Det kommer någon slags poäng strax.) Det var nämligen där jag bröt ihop på jobbet för första gången i mitt liv. Det var där jag grät förtvivlat och tänkte att det här klarar jag inte. Jag kan tänka mig att det var ungefär två månader efter att jag påbörjat min allra första lärartjänst.
Men, nu kommer en ljusning, det var också där som jag bestämde mig för att gå rakt över korridoren, in på rektorns rum och säga det som jag just hade tänkt. Jag bad om hjälp. Och fick det. Tack gode Gud.
På en annan personaltoalett satt jag en gång uppfylld av vetskapen att jag var gravid. Ingen annan visste. Jag var ny på arbetplatsen och väldigt nygravid. Men jag kommer ihåg hur toaletten såg ut och hur mina känslor var så stora att jag inte riktigt visste om jag skulle hålla ihop när jag klev ut från den.
Jag minns ytterligare en toalett och så den jag nyttjar idag, som har bristfällig låsanordning, så att man ibland tvingas skrika Jag är här! Vilket känns sådär på jobbet.
Men det är en personaltoalett jag inte kommer ihåg. Jag är osäker på var i lokalerna den låg och jag har ingen aning om hur den såg ut. Kan det vara för att jag inte mådde bra när jag jobbade där? Att jag inte trivdes? Kände mig otillräcklig och fel mest hela tiden? Eller använde jag inte toaletten?
Det var det här jag grunnade på idag. På personaltoaletten. Du då? Vad funderade du på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har funderat på varför personaltoaletter alltid placeras i närheten av chefens rum. Eller så att man måste passera chefens rum för att komma till toan "Ja ursäkta, då var det dags igen". Undrar om chefer har en speciell faiblesse för att hålla räkning på hur många gånger per dag de anställda går på toa? Gillar de lukter? Eller rasslar det till skönt i magen när de hör att det spolas efter avslutat uppdrag? I viklet fall tycker jag det är lite störande efter som jag tillhör klientelet som inte bara går på toa för att göra ettan eller tvåan. Det kan vara alla möjliga olika orsaker. En time out. Klämma en finne. Tänka över ett svårt fall. U name it. Men trots detta känner jag mig hemligt utpekad som "hon som inte kan hålla tätt...".
Det har jag inte tänkt på. kan det inte vara för att det ska vara lätt för chefen att gå. Inget tidspill, så att säga.
Toan är den enda frizonen man har på jobbet. Så fortsätt att timeouta därinne. Chefen får väl erbjuda någon behandling om han är oroad över din fysiska hälsa!
Skicka en kommentar