Nattens barn av Traci Lords är inte bra.
Eftersom den tidiga delen av hennes karriär var minst sagt vågad, och den delen beskrivs på ett målande sätt på de första hundra sidorna, var jag väldigt nära att sluta läsa. Men, det var ju som bekant min mamma som gav mig boken, så jag förstod att det måste komma något mer.
Traci Lords beskriver vägen från självdestruktivitet till att ha ett egenvärde och ett värdigt liv. Och visst har hon gjort en lång och svår resa, ingen tvekan. Att ta sig ur så svåra problem är mycket starkt. Men boken är ändå inte bra.
Jag har svårt att ge låga betyg, men jag kan inte ge något annat än ett av fem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ganska mycket bättre än Röd åklagare alltså?! Är faktiskt mitt uppe i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Efter snart två hundra sidor känner jag mig inte övertygad. Synd. Jag var helt försälskad i hennes novellsamling som kom lite tidigare. Nattens barn är ett oprövat kort för mig. Men efter din sågning lockar den inte till läsning...
Ok fattar. Har missförstått ditt betyg av Röd åklagare. Trodde det var MINUS tre. Nu trillar poletten ner. Bortse från vad jag precis skrev då!
Jag gillade verkligen Gavlads två första böcker, både novellsamlingen och tillsammans är man mindre ensam. Däremot var hennes tredje en besvikelse, tunn och oengageranden. Just nu läser jag... och en skall bort av Pia Hinze & Linda Skugges Sylvia bok. Bägge är ganska deprimerande men det finns ändå en viss igennkänningsfaktor i hur det ibland kan vara att ha småbarn.
Ingela & Anki: Vi får se vad jag tycker om Anna Gavalda. Jag har inte läst något av henne förut. Jag hann tre sidor igår innan jag somnade.
Skicka en kommentar