Jag tycker inte du behöver se den. Den säger inte mycket. Jag vet inte vad den försöker säga egentligen. Men jag hade feber när jag såg den. Den är inte filmtypen som försöker säga något. Meryl Streep är med. Och Anne Hathaway, som spelar en tjej som först ska se normal ut, och sedan blir hon snygg. Det gillar jag förstås. Den fula blir snygg, den sjuka blir frisk, den hungriga blir mätt, ja hela den grejen. Men i den här filmen är det alltså bara en ful, nej hon är inte ens ful, men du fattar, som blir snygg. Och det räcker inte för mig. Jag tyckte inte den var bra.
Betyg två av fem.
Men nu när jag tänker på den tycker jag lite synd om den. Filmen alltså. Det var ju inte direkt så att jag inte visste innan vilken typ av film det var, innan jag såg den. Andra människor förstår den kanske och tycker att den är toppen. Det är jättebra i sådana fall. Om du tror att du kommer att gilla den, se den. Jag vill inte stå i din väg. (Vad är det med mig idag?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Håller med dig. Men jag hade faktiskt lite högre förväntningar på den än du. Streep var ju briljant förstås men resten av filmen var rätt trist och dassig. Jag är nog tyvärr alldeles för oglamorös för att uppskatta den typen av film...
Jag håller helt med dig! Gillade den INTE!
Ingela & Nina: Då kanske jag inte behöver tycka synd om den ändå!
Moa- Djävulen bär prada var en film som gav mig mer förståelse och lite tröst. Mina månader som designassistent i paris var slitiga, hektiska och hysteriska på många sätt. Filmen fick mig att se att det inte bara var jag. Det verkar som att det i överlag är lite omänskligt, överdjävligt och underbart att vara assistent i modevärden. Om man nu har en "fetish for fashion" verkar man kunna stå ut med det mesta för att få vara där det händer.
Moa: Du var ju som hon! Det hade jag glömt. Att följa din tid i Paris var lite som en film, med mer djup i än Djävulen... Kram!
Skicka en kommentar