Jag och Bree Van de Kamp är inte lika

Jag har förstått att det finns människor som ser städning som naturlig. Jag menar att de ser det som så självklart att man städar t.ex. en gång i veckan, att de aldrig ens tänker tanken att skita i det. De kan inte låta bli. De måste göra det.

Så är inte jag. Jag struntar i det. Jag tänker att jag gör det sen. Eller så tänker jag inte på det alls. Och så får jag också ett hem som gror igen.

Om det vore hela sanningen skulle det vara helt ok. Men, jag vill helst ha ett städat hem. Jag tycker städade hem är fina. Jag skäms över damtussar och hundhårsbollar. Jag får ångest om det ringer på dörren när det står smutsig disk i travar på köksbänken. Jag bannar mig själv för att jag inte städar och plockar undan oftare.

Jag tycker inte att städning är det viktigaste här i livet. Men ett visst mått av ordning är en fördel i en barnfamilj. Det liksom underlättar vardagen. Varför kan jag inte bara göra det? Varför måste jag revoltera mot veckostädningen varje vecka?