Regnet öste ner här i morse. Träffade taket med kraft. Och väckte mig. Men bara mig. Tur.
Som vanligt får jag en släng av klimatångest när vädret är lite extra. Att oroa sig är en mammas rätt, och jag oroar mig inte bara över bilar som kör för snabbt, gungor som inte är tillräckligt förankrade och golvlack som luktar för starkt. Jag oroar mig även över klimatet.
Jag tänker på mina barns liv, på deras barn och barnbarn och jag undrar om jag kommer att ångra att jag inte gjorde mer, att jag inte handlade mer radikalt. Kommer barnen att fråga Hur kunde ni fortsätta att köra en bensindriven bil, mamma? Förstod ni inte? Varför konsumerade ni så mycket? När ni visste att det inte var hållbart?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du behöver inte känna ångest. IPCC driver en konstruktion snarare än vetenskap. Deras uppgift är att leverera hur människan står för klimatförändringar, men 1000-tals (om inte 10000-tals) kritiska forskare menar ett de gör en massa fel och i grunden har fel.
Jag är fullt övertygad om att klimatet nästan inte alls påverkas av våra CO2-utsläpp, och CO2 i sig är inte skadligt för oss eller för naturen. Tvärtom nödvändig, och har i geologisk historia varit mycket högre halt. Bl a minst 5 gånger högre för 50 miljoner år sedan. I inomhusluft andas vi ofta 1000 ppm, och då växer krukväxter bra.
Jag tänker också ofta på barnens eventuella, kommande frågor. Magknip får jag då.
Men idag har jag glatt mig åt en alldeles normal, solig, lagom sval slutet-av-augusti-dag!
Den ångesten är jättejobbig men vi får inte låta den förlama oss. Vi måste alla göra vad vi kan men ingen kan "rädda världen" ensam.
Magnus: Tack för att du försöker lugna mig. Du låter som om du kan din sak. Jag tror dock att klimathotet är verkligt. Och att bilar inte är bra för miljön.
Kajsa: Det går inte att blunda när man har barn.
BRA att ni hade normalt väder. Normalt är bra.
Gunilla: Inte förlama. Då blir inget gjort. Handling är vad som krävs. Eller ibland ingen handling.
Skicka en kommentar