De är gamla vänner till oss, Aragorn, Legolas och Gandalf. Gimli och Frodo. Ända sedan vi läste böckerna. Vi är helt överens om deras storhet. Maken och jag. Han må ha missat vitsen med Love actually, men när det kommer till Sagan om ringen är han med. Helt med.
Vi har sett alla tre nu. Igen. Som det ska vara. Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst. En vecka tog det. En och en halv timme per kväll. Cirka. Härliga filmkvällar. De första poppades det popcorn. Det har även förkommit gigantiska kakfat a la farmor. Men så lästes julklappen och så blev tekoppen det enda filmsällskapet. Lika bra det. Frodo och Sam har det inte precis fett på slutet, de heller.
Historien är underbar. Miljöerna fantastiska. Musiken, kläderna, namnen på platser och människor. En oändlig källa till inspiration. Jag är lättköpt och sväljer kärlekshistorien mellan Aragorn och Arwen med hull och hår. Gråter när hon står där i Minas Tirith. Eller okej, hulkar. Sån är jag.
Nu har vi följt dem till slutet. Nu är det dags för mer nutid. Mer musik. Abbamusik. Kanske inte i morgon. Men på nyårsdan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Här kan man inte annat än hålla med. I love sagan om ringen. Och Abba.
Kikar in för att önska dej ett alldeles underbart och fantastiskt 2009!
Kramar från Ulrika
Ida: Vi är lika på den punkten.
Ulrika: Tack! Detsamma önskar jag dig! Kram!
Skicka en kommentar