Jag tycker inte om när det blåser. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. I natt har vinden oroat. Halva Lilla Staden drabbades av strömavbrott och när jag hade lugnat en ledsen dotter med lite vatten, fick jag ingivelsen att vinkla upp persiennerna för att se hur radhuslängorna såg ut i mörkret. Lite månljus, men väldigt mörkt. Kallt. Övergivet.
Maken är jourhavande och fick snällt ge sig iväg vid halv fyra. Hans plats fylldes snart av sonen, som vaknade, och saknade. Jag blev glad över extra värme. Och somnade om trots oron som blåst fram. Nu är strömmen tillbaka och ljusen i granen här utanför lyser varmt och snällt. De vajar fortfarande i vinden, men de lyser gott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar