Nånstans läste jag om Malin Sävstam och hennes bok När livet stannar. Jag hade sett den, och värjt mig. Liksom jag värjer mig för annat som känns för hemskt, för skrämmande, för ont. Men nu talade boken till mig och jag bestämde mig för att läsa den.Malin Sävstam förlorade sin man och sina två yngsta barn i flodvågskatastrofen i Thailand 2004. Hon förlorade också sin närmaste väninna, väninnans nya man och ett av hennes tre barn. Av tio återvänder bara fyra. Malin Sävstam överlever tillsammans med sin femtonårige son Axel.
I boken skriver hon naket och rakt om de första åren efter katastrofen. En bild av en människa i djupaste sorg och förtvivlan. Det är smärtsamt att läsa. Det gör ont att ta del av hennes upplevelser. Hennes tankar och känslor. Hennes kärleksförklaring till sin familj, som hon har förlorat.
Men det ger också. Det ger en massa. Det ger en kontakt med det stora. Det som vi skjuter åt sidan i vardagen. Det hon berättar är viktigt. Fruktansvärt, obeskrivligt, och mycket viktigt.
Börjar du läsa boken kan du inte lägga den ifrån dig. Jag läste de sista sidorna strax innan jag skulle möta min syster på Medborgarplatsen. Jag kom dit alldeles genomspolad av känslor. Och med en känsla av tacksamhet, för att jag fick ta del av lärdomarna. Det viktiga.
2 kommentarer:
Ja men hallå, jag bölade bara av att läsa din beskrivning av boken. Kanske väntar ett tag med den då.
Linda: Man ska alltid vänta tills boken talar om att det är dags. Annars blir det fel. :)
Skicka en kommentar