Tredje gången

Igår. Träning för tredje gången. I rasande fart. Hur fort kan man träna?, tänkte jag. Väl medveten om att ledigheten är på väg att ta slut.

Jag rusade från maskin till maskin. Ibland kastade jag mig ner på sitsen, precis före någon annan. Som på en parkeringsplats, när någon stjäl en plats för någon annan, som redan börjat svänga in. Eller. Nej. Så gjorde jag givetvis inte.

Men jag skyndade mig. Gick från maskin till maskin. Och var klar på fyrtiotvå minuter. Det hinner man på en lunch, nästan. Om man jobbar hela dagen i träningskläder.

Lunch plus friskvårdstimme. Då hinner man duscha också. Så ser planen ut.

Andra gången

Styrketräning har jag inte tränat på ett tag. Inte på sju år. Faktiskt. Men nu ska du höra: Idag var jag på gymmet, igen. Jag var där förra veckan också. Och min kropp säger till mig: Det här är bra. Det här gör gott.

Jag tänker på alla misslyckade träningssatsningar sedan barnen kom. Jag irrar runt i träningslokalen, letandes efter maskin 6A, och tänker samtidigt: Kommer jag verkligen att styrketräna i år? När livet drar igång på riktigt igen. Med alla de där måstena och tiderna. Kan jag prioritera om och planera in nytt? För att må bättre. Det måste jag väl kunna?

När jag styrketränade sist var utsikten från gymmet fantastisk. Nu är utsikten en annan. Inte fullt så fantastisk. Men ändå. Två tv-skärmar försöker kompensera. Det blir nog bra. Om jag bara gör det. Tar mig tid. Tar mig dit. Och tränar.

Bråda dagar

Det är bråda decemberdagar nu. Klappar ska inhandlas och slås in. Betyg ska sättas, kakor ska bakas, hem ska pyntas och liv ska levas.

Nära och kära efterfrågar önskelistor från barnen. Och önskelistor skrivs. Dottern önskar sig allt, högt och lågt, stort och smått. Sonen önskar sig lego. Jag tror att ordet lego är synonymt med ordet önskan för honom. När önskelistorna är klara är det min uppgift att berätta vad som egentligen behövs. Barnen önskar och jag beskriver behoven. Jag pratar om praktiska saker, kläder, skidor, hjälmar och så.

Och så i hemlighet filar jag på min egen önskelista. Den påminner inte om sonens. Mer om dotterns. Dyrt och billigt. Praktiskt och opraktiskt. Men ingen har ringt och frågat efter den än. Faktiskt.

Titta bakåt för inspiration

Jag skrev i den här bloggen förut. Jag tyckte det var roligt, och inspirerande. Det var det här med skrivandet jag gillade, och läsandet. Att någon läser. Annars är det bättre att skriva i dagboken, om man inte vill att någon ska läsa. Kommentarer är också roligt när man skriver i en blogg. Bekräftelse. Hejarop. Igenkänning. Lite så, tror jag.

Nu tänkte jag skriva lite igen. Ett tag. Se om det fortfarande är roligt och inspirerande. För roligt och inspirerande vill jag ha. Mer av. Särskilt nu i decembermörkret.

Kafka på stranden

Jag ska skriva några rader om Kafka på stranden av den japanske författaren Haruki Murakami. Jag ska bara läsa ett par recensioner först för att vara säker på att jag har fattat rätt.

Så kändes det när jag hade läst den sista sidan. Det är surrealistiskt, roligt och djupt. Intelligent. Tror jag. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Nja, vem vet? Jag ger dig min upplevelse. Språket är fantastiskt och de flera historierna som vävs samman, är magiska. Huvudpersonen är femton år och kallar sig Kafka. Han rymmer hemifrån och frågar sig vem han är. I en annan, parallell, historia är Nakata huvudperson. Den äldre mannen Nakata, som inte förstår mycket, men som kan tala med katter. Och som kan låta fisk regna från himlen, om det behövs. Läs boken, om så bara för att möta honom. Men läs den också för att möta det ovanliga, det annorlunda, sagorna och fantasin. Och verkligheten, i en ypperlig blandning.

Novembersemester: Film 1

Duplicity. Vi har semester. I november. Alldeles underbart. Vi hyr film. Duplicity. Julia Roberts och Clive Owen. Outwit. Outspy. Outsmart. Outplay. Then get out.

Spioner, som blir kära i varandra. Inte en andra Mr & Mrs Smith hoppas jag. Nej, det här är bättre. Julia Roberts är alltid Julia Roberts och Clive Owen, ja, han är Clive Owen.

Det handlar om företagsspionage och vissa scener är överraskande snygga. Till exempel inledningen. Sånt faller jag för. Jag föll också för den här formuleringen på omslaget: "...komedi, satir och spänning i en underhållningsfilm för vuxna intelligenta människor" Visst är det mig de menar?

Höstens högtid

Innan dottern kom inföll familjens alla födelsedagar under årets första hälft. Hösten var en enda lång högtidslös väntan på julen. Inga traditioner för Allhelgonafirande fanns, och vi var kanske lite nonchalanta mot kyrkogården, såg inte det vackra.

När sonen kom fattade jag galoppen. Högtider är bra. Högtider ska vi ha. Jul, påsk, midsommar, födelsedagar... men vad är detta? Sex månader utan firande. Och mörkaste mörkret också. Det går inte. Allhelgona måste firas. Ljus ska tändas på gravar och en tradition runt maten ska finnas. Tjälknöl. Svampsås. Hasselbackspotatis. Då var det bestämt.

Och så blev det. Allhelgonatraditionen skapades och lever vidare. I år med tjälknöl på ekologiskt kött. Godast någonsin. Så himla god. Och i svampsåsen ljuvligaste kantarellerna.

Och så var det dottern. Hon förstod vikten av att lysa upp hösten och anlände den första november. Mitt i allhelgona. Så lämpligt! Vi firade henne på söndagen med pasteller och paket. Hon slog upp ögonen tidigt och såg till att kakorna bakades innan frukost. I fjol fick jag ett erkännande av släktens bakerska nummer ett. I år blev jag godkänd igen! Rulltårta, cupcakes, chokladbollar och gräddtårta. Det nickades gillande, och frågades om recept.

Nu när pumpan på bron sakta tappar sin glans och tjälknölen är ett minne blott, nu är det fritt fram att börja planera inför jul.