Sara skriver

Tredje gången

2011-01-09T08:56:00.002+01:00

Igår. Träning för tredje gången. I rasande fart. Hur fort kan man träna?, tänkte jag. Väl medveten om att ledigheten är på väg att ta slut.

Jag rusade från maskin till maskin. Ibland kastade jag mig ner på sitsen, precis före någon annan. Som på en parkeringsplats, när någon stjäl en plats för någon annan, som redan börjat svänga in. Eller. Nej. Så gjorde jag givetvis inte.

Men jag skyndade mig. Gick från maskin till maskin. Och var klar på fyrtiotvå minuter. Det hinner man på en lunch, nästan. Om man jobbar hela dagen i träningskläder.

Lunch plus friskvårdstimme. Då hinner man duscha också. Så ser planen ut.

Andra gången

2011-01-03T21:23:00.002+01:00

Styrketräning har jag inte tränat på ett tag. Inte på sju år. Faktiskt. Men nu ska du höra: Idag var jag på gymmet, igen. Jag var där förra veckan också. Och min kropp säger till mig: Det här är bra. Det här gör gott.

Jag tänker på alla misslyckade träningssatsningar sedan barnen kom. Jag irrar runt i träningslokalen, letandes efter maskin 6A, och tänker samtidigt: Kommer jag verkligen att styrketräna i år? När livet drar igång på riktigt igen. Med alla de där måstena och tiderna. Kan jag prioritera om och planera in nytt? För att må bättre. Det måste jag väl kunna?

När jag styrketränade sist var utsikten från gymmet fantastisk. Nu är utsikten en annan. Inte fullt så fantastisk. Men ändå. Två tv-skärmar försöker kompensera. Det blir nog bra. Om jag bara gör det. Tar mig tid. Tar mig dit. Och tränar.

Bråda dagar

2010-12-07T20:51:00.003+01:00

Det är bråda decemberdagar nu. Klappar ska inhandlas och slås in. Betyg ska sättas, kakor ska bakas, hem ska pyntas och liv ska levas.

Nära och kära efterfrågar önskelistor från barnen. Och önskelistor skrivs. Dottern önskar sig allt, högt och lågt, stort och smått. Sonen önskar sig lego. Jag tror att ordet lego är synonymt med ordet önskan för honom. När önskelistorna är klara är det min uppgift att berätta vad som egentligen behövs. Barnen önskar och jag beskriver behoven. Jag pratar om praktiska saker, kläder, skidor, hjälmar och så.

Och så i hemlighet filar jag på min egen önskelista. Den påminner inte om sonens. Mer om dotterns. Dyrt och billigt. Praktiskt och opraktiskt. Men ingen har ringt och frågat efter den än. Faktiskt.

Titta bakåt för inspiration

2010-12-06T20:53:00.002+01:00

Jag skrev i den här bloggen förut. Jag tyckte det var roligt, och inspirerande. Det var det här med skrivandet jag gillade, och läsandet. Att någon läser. Annars är det bättre att skriva i dagboken, om man inte vill att någon ska läsa. Kommentarer är också roligt när man skriver i en blogg. Bekräftelse. Hejarop. Igenkänning. Lite så, tror jag.

Nu tänkte jag skriva lite igen. Ett tag. Se om det fortfarande är roligt och inspirerande. För roligt och inspirerande vill jag ha. Mer av. Särskilt nu i decembermörkret.

Kafka på stranden

2009-11-16T20:00:00.001+01:00

Jag ska skriva några rader om Kafka på stranden av den japanske författaren Haruki Murakami. Jag ska bara läsa ett par recensioner först för att vara säker på att jag har fattat rätt.

Så kändes det när jag hade läst den sista sidan. Det är surrealistiskt, roligt och djupt. Intelligent. Tror jag. Men jag kanske har missuppfattat allt?

Nja, vem vet? Jag ger dig min upplevelse. Språket är fantastiskt och de flera historierna som vävs samman, är magiska. Huvudpersonen är femton år och kallar sig Kafka. Han rymmer hemifrån och frågar sig vem han är. I en annan, parallell, historia är Nakata huvudperson. Den äldre mannen Nakata, som inte förstår mycket, men som kan tala med katter. Och som kan låta fisk regna från himlen, om det behövs. Läs boken, om så bara för att möta honom. Men läs den också för att möta det ovanliga, det annorlunda, sagorna och fantasin. Och verkligheten, i en ypperlig blandning.

Novembersemester: Film 1

2009-11-13T19:40:00.001+01:00

Duplicity. Vi har semester. I november. Alldeles underbart. Vi hyr film. Duplicity. Julia Roberts och Clive Owen. Outwit. Outspy. Outsmart. Outplay. Then get out.

Spioner, som blir kära i varandra. Inte en andra Mr & Mrs Smith hoppas jag. Nej, det här är bättre. Julia Roberts är alltid Julia Roberts och Clive Owen, ja, han är Clive Owen.

Det handlar om företagsspionage och vissa scener är överraskande snygga. Till exempel inledningen. Sånt faller jag för. Jag föll också för den här formuleringen på omslaget: "...komedi, satir och spänning i en underhållningsfilm för vuxna intelligenta människor" Visst är det mig de menar?

Höstens högtid

2009-11-12T13:18:00.000+01:00

Innan dottern kom inföll familjens alla födelsedagar under årets första hälft. Hösten var en enda lång högtidslös väntan på julen. Inga traditioner för Allhelgonafirande fanns, och vi var kanske lite nonchalanta mot kyrkogården, såg inte det vackra.

När sonen kom fattade jag galoppen. Högtider är bra. Högtider ska vi ha. Jul, påsk, midsommar, födelsedagar... men vad är detta? Sex månader utan firande. Och mörkaste mörkret också. Det går inte. Allhelgona måste firas. Ljus ska tändas på gravar och en tradition runt maten ska finnas. Tjälknöl. Svampsås. Hasselbackspotatis. Då var det bestämt.

Och så blev det. Allhelgonatraditionen skapades och lever vidare. I år med tjälknöl på ekologiskt kött. Godast någonsin. Så himla god. Och i svampsåsen ljuvligaste kantarellerna.

Och så var det dottern. Hon förstod vikten av att lysa upp hösten och anlände den första november. Mitt i allhelgona. Så lämpligt! Vi firade henne på söndagen med pasteller och paket. Hon slog upp ögonen tidigt och såg till att kakorna bakades innan frukost. I fjol fick jag ett erkännande av släktens bakerska nummer ett. I år blev jag godkänd igen! Rulltårta, cupcakes, chokladbollar och gräddtårta. Det nickades gillande, och frågades om recept.

Nu när pumpan på bron sakta tappar sin glans och tjälknölen är ett minne blott, nu är det fritt fram att börja planera inför jul.

Den ekologiska fjällkossan

2009-10-28T18:16:00.002+01:00

Nu ska det bli ordning på torpet. Jojmensan. Igår kunde vi frysa in tjugofem kilo kravmärkt ko. Köttfärs och filé. Grytbitar och innanlår. Nu ska här lagas riktig mat.

Det var grannarna som nosade rätt på kossorna. Och frågade om vi ville dela. Självklart. Jag väljer helst ekologiskt, men utbudet av kött har varit begränsat och priset högt. Nu har jag frysen full. Härligt.

Maken bjöd på en första köttfärssås ikväll. Den som tycker att ekologiskt och kravmärkt är trams kan komma över och smaka. Låt smaklökarna avgöra!

Låt oss nu ta i tillsammans och få struktur på resten av matlagandet också. Jag säger det igen: v e c k o m a t s e d e l och s t o r h a n d l i n g. Du måste Sara. Du måste.

Gruffalon

2009-10-22T16:00:00.007+02:00

Vi gillar Gruffalon av Julia Donaldson, med bilder av Axel Scheffler och översättning av Lennart Helsing. Vi har haft den länge och gillat hur den sticker ut. Så gick vi med i en Barnens bokklubb och fick Herr Pinnemans äventyr av samma duo (trio). Bra den med. Och nu: under ett besök på biblioteket snubblade vi över Lill-Gruffalon, och ja, den hamnade i tygpåsen tillsammans med sjuttioelva faktaböcker om valar, Pelle Svanslös och Vem kan inte sova?

Lill-Gruffalon är Gruffalons dotter. Hon synar sägnen om Den Stora Stygga Musen i sömmarna. Finns han verkligen? Och är han så farlig som pappa säger? Lill-Gruffalon är en riktigt bra uppföljare till Gruffalon. En Gruffalon 2 som nästan är bättre än ettan!

Oj, vad många gånger jag skrev det jättekonstiga namnet Gruffalon. Gruffalongruffalongruffalongruffalon ...

Maten, den maten

2009-10-18T16:50:00.005+02:00

- Jag har så o t r o l i g t mycket att göra på jobbet, jag hinner inte ens äta lunch.
- Men skärp dig människa!

Ett av mina alias är Sara Blodsockerfallet. Jag måste äta alla mål. Och mellanmål. Och en extra frukt ibland. Nu har jag, pinsamt nog, hoppat över lunchen, flera gånger. Pinsamt, därför att jag anar en attityd som förefaller grunda sig på antagandet: Mitt jobb är viktigare än min lunch. Vilket skämt!

Här hemma har ingen matordning upprättats sedan vi slog ner bopålarna på nya stället. Jag har blivit förförd av Mamma Scan igen, trots att jag vet vad hon egentligen går för. Jag tvingar mig själv att inte tänka på tillverkningsprocessen, som jag läste om i Den hemlige kocken och ber tyst att mina barn ska förlåta mig för köttbullarna som jag serverar dem.

Skärpning när det gäller maten alltså! Värt att nämnas i matväg denna helg: Potatis- och purjolöksoppa. En helt vanlig, väldigt god soppa. Och köttfärslimpan med grönsaksfräset som står i ugnen just nu. Inget äckligt i den tillverkningsprocessen. Låt oss hoppas att Mamma Scan beger sig hem till någon annan snart!

Sen sist har favoritkocken Sara Begner börjat blogga. Toppen tycker jag, och undrar om inte hon vill flytta in här i stället!

Vi, de drunknade

2009-10-14T20:05:00.004+02:00

Jag har försökt säga något länge nu. Om Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Som jag läste. Men jag får inte ur mig något, jag får inget sagt. Nu säger jag det bara. Rakt ut:

- Jag har läst Vi, de drunknade av Carsten Jensen. Den var jättebra.

Så. Skönt att ha det sagt.

Det tog mig nio månader att läsa detta danska mästerverk. Det hade ingenting med boken att göra, utan bara med det där andra som jag nämnde: två barn, två jobb, ett radhus - som blev ett hus. Och hunden, som inte finns mer. En tanke till henne ikväll med. En höstkväll utan hundpromenad. En till.

Nåja. I nio månader umgicks jag med befolkningen i den lilla danska kuststaden Marstal. Fick förmånen att betrakta deras liv. Deras verkliga liv. För de är riktiga människor. Man förnimmer dem. Så läs boken. Den är som sagt jättebra. Och så är den dansk.

Nu går jag vidare genom att ömsom förfasas över ömsom roas och förvånas av Haruki Murakamis Kafka på stranden. Vilken bok!

På efterkälken

2009-10-13T06:12:00.003+02:00

Jag ligger hopplöst efter. Jag flåsar nånslags tidsplan i nacken, men jag hinner inte ifatt. Ramlar in på föräldramötet något försenad, avbeställer månadens bok i grevens tid. Stort och smått och allra mest mentalt. Jag är mentalt försenad. Tankekartan är fullklottrad och det suddas, stryks och tillkommer nya punkter ständigt. Detta flitiga nedtecknande av komihåg! tar tid. Från tanke till handling. Inte mycket tid blir över till att verkställa. Fast i tanken, så att säga.

Det är det här med två barn, två jobb, ett hus tror jag. Eller så är det bara jag. :)

Inte särskilt djupt. Men tidigt.

2009-10-10T06:43:00.003+02:00

Jag tittar åt höger och vänster, uppåt och neråt - det är svart överallt. Alla sover. Alla grannfamiljerna sover. Trots barn som är både yngre och jämnåriga med våra. Endast vi är vakna. Jag och Dottern.

Är det tid att blogga? Det verkar så. Bara några tankar så här innan lördagen börjar. Utan inbördes ordning: Ett riktigt maffigt fika skulle vara gott idag. Vi tvåtiden. Kärleksmums eller chokladbollar - rullade i kokos. Kanelbullar lovade jag Sonen i ett svagt ögonblick när jag fortfarande hade dåligt samvete över mina dagar hemifrån. Ordning och reda och såpadoft skulle vara underbart idag. Hur lång tid kommer det att ta innan den sista flyttkartongen töms. Kommer den någonsin att tömmas? En veckomatsedel skulle vara som en dröm. Veckomatsedlar betyder att det finns mat i kylen, som är god, nyttig och inte hutlöst dyr. Veckomatsedlar är mitt signum - varför har jag då inte skrivit någon sedan jag flyttade från radhuset? Om jag åtminstone kunde återanvända en gammal så att vi slipper fiskpinnarna.

Djupare än så går vi inte denna morgon. Ha en härlig lördag!

Hej!

2009-09-16T20:38:00.002+02:00

Jag funderar på om jag ska blogga lite igen. Jag har landat på ett nytt ställe i Lilla Staden. Flytten var stor och omständig, men nu är vi här. Så glada och nöjda. Inget mer packande i kartonger. Mycket mer snickrande och målande. Men kanske finns det tid och lust för skrivande. Varje kväll uppstår också ett litet vakum, när det står klart att inte heller denna kväll har den ack så välkända punkten på agendan: hundpromenad. Ingen i familjen behöver längre rastas. Det är tomt och väldigt sorgligt. Kanske kan jag skriva mer om det. Om jag börjar blogga lite igen.

Färdigt?

2009-06-10T22:12:00.002+02:00

Jag vet inte. Det känns nästan så. Som om jag har bloggat färdigt.

Tack, i så fall. Tack till bloggen. Och till dig.

Kramar!

Ögonblick 2

2009-05-16T07:18:00.003+02:00

Hur många år är du i glaset? Jag är 56. Två trötta föräldrar svarar pliktroget på en av de obligatoriska frågorna vid middagsbordet. Utan entusiasm. Men vid bordets kortända sitter dottern och iakttar noga. Sonen pladdrar vidare om vem som är äldst vid bordet idag medan dottern långsamt lyfter sitt glas. Hon tittar länge och väl ner i glasets botten, vrider det lite som om hon försökte få siffrorna åt rätt håll.

Plötsligt uppfattar sonen vad hon gör. Han avbryter sin föreläsning, lutar sig fram och erbjuder sin sakkunskap. Ska jag hjälpa dig? Sonen tittar med stort allvar ner i dotterns glas. De lutar sig mot varandra, mot glaset, helt överens. Sonen om att noggrannhet krävs vid bestämning av någons ålder i glas, och dottern om vikten av att göra precis som sin bror.

Du är 33. Tror jag.

Storebror och lillasyster.

Ögonblick

2009-05-11T19:06:00.002+02:00

Jag kommer hem tidigare från jobbet. Ett nytt avtal angående massage har tecknats av min arbetsgivare och jag håller mig framme. Friskvård i eftermiddags alltså. Först massage och sedan tidig hemgång.

Hemma väntar två smutsiga barn på vår gräsplätt. Deras far är stressad och behöver åka iväg för att jobba. Jag får ta över på tomten. När maken har åkt kommer det, ögonblicket. Det kommer plötsligt och oväntat. Det blir stilla. Sonen cyklar utanför staketet. Svarar på sina egna frågor och behöver alltså inget från mig. Dottern står på två säckar med matjord och säger något som kan tolkas som kliv ner! upprepade gånger. Solen skiner. Stolsdynorna ligger i en hög på bordet. Jag lägger en i stolen. Sätter mig. Vinklar ryggstödet lätt bakåt. Och blundar.

Underbart är kort.

Rymmare

2009-05-03T19:50:00.004+02:00

Vi åkte bort, maken och jag och vännerna. Vi tog in på hotell utan barn. Gick ut och åt lunch och middag. Fikade. Pratade. Pratade. Pratade. Drack vin. Åt chokladtryffel. Tog sovmorgon. Åt frukostbuffé. Promenerade. Och åkte hem igen.

Det gjorde gott.

Applåder

2009-05-01T19:35:00.002+02:00

Skryt var det! Jag skulle inte ha sagt något. Det känns heltomotiverat att bloggskryta nu. Skämmigt faktiskt. Men, A är sagt. Här kommer B: Det gäller motionen. Morgonpromenaderna. Jag har gått dem. I ur och skur. Inte mindre än tolv mornar har jag stavat iväg vid sextiden.

De gör overkligt gott. Som jag visste att de skulle. Första morgonen fanns ett massivt motstånd. Hjärnan skrek åt mig: Är du galen? Det här är bara ännu en av dina vansinniga idéer. Vem fler än du skulle komma på en sån här idé. Du skämmer ut dig. Du överdriver. Promenera innan jobbet - det tyder på fanatism. Galenskap. Ren och skär.

Men jag vann, och gick ut. Det kändes allt annat än bekvämt. Hoppas ingen ser mig. Tänkte jag, när jag passerade inte mindre än tre kollegors bostäder på rundan. Ska jag vara ärlig så tänker jag det fortfarande. Jag tittar bort när jag möter bussen, vi är lika punktliga båda två, så jag möter den på samma ställe varje morgon. Och tittar bort. Men bra mår jag. Så jag fortsätter trots att jag möjligtvis inte är riktigt klok.

Smaken är som baken

2009-04-29T20:53:00.003+02:00

Vi gillar inte samma te, jag och magen. Jag behöver grönt te, smaksatt med något blommigt, inte alltför fruktigt, men ändå doftande, smakande. Magen behöver fänkålste eller pepparmintste. När magen mår bra är det jag som bestämmer. Så är det oftast. Men, när magen mår dåligt en tid och gnäller, ojar sig, ja, då får jag bita ihop. Bara svälja, dricka upp, teet som jag inte tycker om. Och det hjälper. Fänkål och pepparmint hjälper min onda mage. Jag blir lika fascinerad varje gång.

Det var bara det. Imorgon blir det evemtuellt skryt på bloggen. Om det finns anledning för det.

Visst låste jag dörren?

2009-04-28T07:15:00.003+02:00

Precis innan jag glider in i sömnen dyker den upp. Tanken. Frågan. Visst låste jag dörren? Sedan följer en stunds förhandlande med mig själv. Jag suckar åt mig själv. Fnyser. Skärp mig! Det är klart att jag har låst dörren. Det här har ju blivit någon form av tvångstanke. Nu får jag lägga ner. Och så oroar jag mig. Tänk om dörren inte är låst. Tänk om vår dörr står öppen hela natten. Öppen för oknytt att komma in. På vid gavel för farligheter. Jag glömmer ibland, det gör jag. Sedan jag fick barn glömmer jag saker. Jag vet hur resonemanget slutar. Med värnandet om min goda sömn som argument beslutas det att jag ska stiga upp, gå ner och titta efter. Så också igår kväll. Dörren var låst. Som straff för idioti av det här slaget får man ligga vaken när man kommer tillbaka till sängen. Ligga vaken och skämmas!

Vårtecken

2009-04-25T21:48:00.004+02:00

Vårt kvarter fylls av grilldoft denna första varma vårkväll. Svärmor meddelar att karrén tog slut på ICA idag. Till och med statusuppdateringarna på Facebook talar om kött, öl och matlagning i det fria. Maken och jag gör tvärtom. Vi lagar sparrissoppa och äter den inomhus framför Robinson. Tillsammans med god brieost. Men det är inget ställningstagande. Kanske grillar vi imorgon. Grillar du?

It´s all about writing

2009-04-22T20:41:00.003+02:00

Jag läser vidare i Julia Camerons The Right to Write och låter mig svepas med. Skrivande, som hon beskriver det, är en flod som inte går att stoppa. Bredare och kraftfullare på våren, mer som en bäck under torrperioder, men i ständig rörelse. Rinnande, forsande, kanske rentav porlande ibland.

Cameron är personlig. Hon beskriver sitt eget skrivande. Hur det följer henne genom livet och är nödvändigt för hennes hälsa. Hur hon drabbas av olika symtom om hon inte skriver, abstinens.

Det sista kapitlet jag läste ikväll avslutades, som varje kapitel, med en skrivövning:

"Get comfortable, put your hand to the page, and allow an older and wiser eighty-year-old you to write you a letter about your life. Allow your Older Self to give you a sense of perspective, guidance, and right action."

Becoming Jane. Filmen. Handlar också om skrivande. Bland annat. Jag såg den igår, och gillade miljöerna, skrivandet och Anne Hathaway. Hon är bra. James McAvoy hade svårt att nå fram till mig, i den frisyren. Och själva historien var kanske väl blek i färgerna. Men som inspiration funkar den. Jane Austen fascinerar och inspirerar.

Vi har blivit med lergryta

2009-04-19T20:51:00.003+02:00

Maken kockar som vanligt och vi mumsar kycklinggryta för andra söndagen i rad. Lergrytan sköter sig mycket bra, trots att vi är noviser. Nu efterlyser vi recept från lergrytans storhetstid!

Försöker igen

2009-04-17T20:47:00.000+02:00

Det är det här med motionen. Som jag behöver. Men som inte finns i mitt liv. Nu. Det skulle promeneras. Det var bestämt. En halvtimme flera kvällar i veckan. Det är vad jag behöver. Men inte gör.

Nytt grepp: Morgonen. Promenad på morgonen. På våren är det alldeles underbart. Rensande. Klargörande. Allt det där.

Jag provade. Stavarna och jag. Och ipoden. Imorse. Ångande fram. Bredvid havet. Tankarna som mest besvärar annars, med sin intesitet och komplexitet, lättade och flög högt och obesvärade ovanför mig. Kroppen, däremot, protesterade. Och vem kan klandra den? Någon har låtit den förfalla, den behöver renoveras, inifrån och ut. Jag ska göra det. På morgnarna.

The Right to Write:

2009-04-17T08:50:00.004+02:00

An Invitation and Initiation Into the Writing Life

Julia Cameron

Jag har inte druckit något än

2009-04-16T20:48:00.003+02:00

Jag värmde rödvinsflaskan i diskhon medan jag läste klart det sista kapitlet i kurslitteraturen som jag måste läsa ikväll enligt mitt alldeles egna tidsschema. Men jag läste för sakta, rödvinet blev för varmt. Nu får det svalna medan jag skriver.

Jag läser om att skriva. Författaren Julia Cameron fångar mig trots att hon inte skriver på mitt modersmål. Hon skriver om skrivande, som en passion, som en förälskelse. Hon tar kål på myten att skrivande är plågsamt, omöjligt och tidskrävande. Skriv! Säger Cameron. Skriv lite här och lite där och skriv dåligt.

Hon talar rakt till mig, jag slukar allt hon säger. Skriv dåligt. Bara skriv. Rätta dig inte. Ändra inget under tiden. Försök inte få orden att passa ihop, meningarna att följa på varandra. Skriv utan plan. Försök inte tala, lyssna istället.

Jag hör dig Cameron, jag hör dig! Men hur gör man?

Varenda en

2009-04-15T12:39:00.004+02:00

Jag har köpt överdragsbyxor till sonen. Plötsligt kom våren ihåg att en stor del av Sverige finns i norr, och begav sig hit. Det är vi tacksamma för. Det har skådats Skilla, Snödroppar och Krokus. Det har doftats grill och näsor har blivit solbrända. Det är lika magiskt varje år.

Men det var inte våren jag ville säga något om, det var sonen, som behövde överdragsbyxor. Och dottern, som skriker när man tar på täckvästen. (Och när man tar av täckvästen.) Barnen. De viktigaste. Alla barn.

Jag har tagit fram vårjackan och satt Unicef-nålen på kragen. För varenda unge. Läs mer här.

Rachel Getting Married

2009-04-14T19:18:00.003+02:00

Vi hyrde oss en påskfilm: Rachel Getting Married. Jag gillade den, och inte. Den hänger kvar, som filmer som säger något gör. Jag tänker på filmens personer igen. Dagen efter. Och dagen efter det. Jag tänker på familjen som inte fungerar. Som familjer inte gör. Och lite till. Det är ju en film, det räcker inte med lite skuldkänslor, svikna löften och smygrökande. Nej, här brottas man med svårare saker.

Jag tycker att det är bra, men jag tycker att historien blir hängande i luften. Jag saknar någon form av utveckling i filmen. Någon liten knut som knyts upp. Ett öppet sår som börjar läka. Någon som får en insikt. Men jag ser inte det. Men ändå: jag gillar den!

Fråga och svar

2009-04-13T19:41:00.004+02:00

Vad ska jag göra med min blogg? tänkte jag. Ska jag stänga bloggen nu? Lägga ner. Sluta. Jag hinner inte blogga. Jag prioriterar annat. Inspiration saknas. Min blogg dalar.

Kanske ska jag mikroblogga istället, tänkte jag. Mikroblogga är det nya svarta, säger de som vet. Mikroblogg är svaret, tänkte jag. En stund.

Det var bara det, lilla, att jag bloggar för att få skriva. Hur mycket får man skriva i en mikroblogg? 20 tecken? Kan bli bra det med, men det är inte det jag behöver.

Alltså: Jag bloggar vidare. Fri att använda många tecken. Så måste det bli. Det är svaret jag ger ikväll.

Maria Larssons eviga ögonblick

2009-04-04T20:03:00.002+02:00

Såg vi förra helgen. Den är bra. Inga känslostormar. Men bra. Lågmäld. Vardaglig. Som livet är, för det mesta. Inga starka färger, inga fyrverkerier av händelser. Men ändå just det. Fast i det lilla.

Jag hade svårt att skaka av mig mitt yrkesjag när jag såg filmen, tittade på den ur en pedagogisk synvinkel. Det var synd. Det förtog en del av upplevelsen. Men lite får Maria Larssons eviga ögonblick skylla sig själv. Den är väldigt passande för klassrum.

Äntligen: Salem (Al Fakir) på Spotify

2009-03-29T20:15:00.003+02:00

Efter första genomlyssningen: Å. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vill så mycket att den här skivan ska vara lika bra som den förra. Måtte den vara lika bra. Måtte den vara lika bra. Astronaut är bra. Men var är lockarna? Och var är det ensamma pianot?

Efter andra genomlyssningen: Nej. Ve och fasa. Den är inte lika bra. Inte är den lika bra? Eller? Roxy är inte bra. Men Mirror är bra. Och *harkel* jag missade visst It´s Only You part II när jag lyssnade första gången. Hur kunde jag göra det. Jag kan nog vänja mig vid frisyren. Men saknaden efter det ensamma pianot, går det att komma över den?

Efter tredje genomlyssningen: KÄRLEK!

För mycket choklad

2009-03-28T07:37:00.002+01:00

Igen.

Vi talar om åldrande. Maken och jag. Det är jag som för det på tal. Jag är trettiotre och känner mig sliten. Allt det här jobbandet, studerandet, mammandet. Det tröttar och tär. Vi utbyter klokskaper om vikten av motion och rätt kost. Om framtiden som vitala vithåringar.

Ingen av oss låtsas om att det ligger ett Maraboupapper mellan oss. Mörk choklad, står det att läsa, 200 gram.

Sådär

2009-03-21T18:20:00.002+01:00

Att jobba på dagarna och blogga på kvällarna, det går sådär. Att blogga när man är mammaledig är ingen konst. Men när man jobbar! När middag är avklarad, tänder borstade, barn nattade och hund rastad, då är det dags att skriva något inspirerande i bloggen. Jag lyssnar till mina tankar och vad hör jag? Öhh. Kanske. Eller puh. Det funkar inte i en blogg. Förlåt!

Andra saker som går sådär just:

Träningen, motionen
Det sociala umgänget med vänner och familj
Den inre harmonin
Städningen. Maken och jag är plågsamt medvetna om hur det ligger till . Vi tycker att vårsolen är fräck som pekar med hela handen.

Och så oroas jag över att jag hänger här mer än på min blogg. Vad betyder det?

Jag hade glömt

2009-03-19T17:25:00.002+01:00

Den här vintern har varit helt fantastisk. Lika mycket snö som i barndomen. Snöstormar och stilla snöfall har turats om att hålla snötäcket vitt och gnistrande. Men nu smälter det. Solen är varm och alldeles underbar. Snö och is som länge täckt gator och trottoarer börjar försvinna. Asfalt kommer fram. Givetvis. Men, det känns helt nytt. Som om jag aldrig hade gått på asfalt förut. Okej, jag överdriver. Men du fattar.

Och så kom våren

2009-03-16T21:08:00.002+01:00

Visst kändes det redan vid 7.15 när jag gick till jobbet. Men när jag gick hem var det ingen tvekan. Våren! Tittade förbi Norrland idag. Härligt. Jag kände mig som Måns Zelmerlöws dansare i guldtights när jag promenerade gatan fram i slask. Eller kanske inte riktigt som dem. Men du fattar.

Pittstim

2009-03-09T21:07:00.003+01:00

Det kändes lite märkligt att skriva den rubriken. Men, så heter den. Boken som jag har läst. Skriven av unga, manliga skribenter om livet som kille. Om sånt som killar inte pratar om. Helt ärligt. Eller? Ja, jag vet inte hur jag ska säga. Läs boken. Fundera över manlighet. Prata med din man. Din son. Och din dotter. Jag är glad att jag har läst den. Men, jag tyckte inte om att läsa den.

När jag diskuterade den med vänner kom vi inte så långt. Men det vi sa var viktigt. Om hockeykultur, bögskräck och små pojkars uppväxt till män. Boken är ensidig. Porträtten av unga män är alla från samma tid och de ger på inget sätt en heltäckande bild av en man. Men ändå. Det den säger är värt att lyssna på.

Veckans soppa: tomat

2009-03-08T20:16:00.003+01:00

Marcus Aujalay hjälper mig att laga tomatsoppa med durumvete. Vi är inte helt överens och jag utesluter borlottibönorna som han föreslår. Matvetet får räcka. Soppan blir varm och god. Den lugnar en som fortfarande befinner sig i chock efter något som kan liknas vid en utekväll. Mat, vin, musik och sent i säng. Givetvis inte i jämförelse med andras utekvällar, men med Saras mått mätt.

Anna Ternheim live

2009-03-07T21:40:00.003+01:00

Svårt att beskriva med ord. Ännu svårare med bild, eftersom jag glömde kameran. Alltså, jag försöker med ord. Fantastiskt. Energigivande. Strålande. Värmande. Glädjande. Härligt. Klockrent. Musik rakt in i själen. Satan i gatan, va bra.

Drygt två timmar MUSIK. Jag bär med mig detta ett bra tag. Om du har möjlighet att se och höra Anna Ternheim, gör det.

Helt osorterat

2009-03-03T20:30:00.003+01:00

Det blir så där allvarligt på jobbet. Som det blir på jobb. Pannan i djupa veck. Allvarligt. Jag åker med en kollega hem och tar det allvarliga ända in i hallen hemma. Och vidare in i köket.

En stund senare står jag på knä bredvid duschkabinen och duschar dottern. Som skrattar. Som hon gör. Skrattar. Skrattar. Hela badrummet fylls av hennes glädje. Hennes skratt känns i mig. Känns bra. Skrattet är viktigt. Viktigare än vårt vuxna allvarliga. Tänker jag, i badrummet.

Och så tänker jag på döden. Läser blogg och tänker på livet. Värjer mig, men tar till mig den dos jag mäktar med idag.

Tänker. Tänker. Och missar nästan en bil i rondellen. Bromsar. Det är halt.

I delikatessdisken frågar jag om skinkan innehåller E621. Expediten har börjat läsa Den hemlige kocken. Vi förfasar oss. Strax därefter köper jag lösgodis. Va? Ja. Jag köper lösgodis. Och skakar på huvudet åt mina principer. Åt alla E-nummer.

Söndag. Eller som vi brukar säga: släng dig i väggen Varma koppen!

2009-03-01T22:07:00.003+01:00

Zucchinisoppa. Med parmesan. Marcus fortsätter sin framfart i vårt kök. Soppan var egentligen toppen, men jag var gnällig när jag åt den. Nu finns den i lunchversion i frysen. Jag ska inte gnälla nästa gång.

Skrivit har jag gjort i kväll. På riktigt. Nu är det skrivna postat till någon som har det som sitt jobb att läsa det som jag skriver. Och sedan skriva tillbaka. Det är nytt för mig. Och det påverkar det jag skriver. Jag vet inte riktigt hur det påverkar än. Men det gör det.

Rostade jordärtskockor med hasselnötter och granatäpple

2009-02-28T21:36:00.003+01:00

En önskelista bara

2009-02-28T08:03:00.002+01:00

Semlor. Choklad. Svartrötter. Jordärtskocka. Chevré. Granatäpple. Sol. Harmoni. Välstädat. Tulpaner. Sömn. Energi.

Stavgång i snöstrom

2009-02-26T20:44:00.003+01:00

Storm är att ta i. Stavgång i snö. Mycket snö. Jag fick stavar på gamla jobbet och jag har fått stavar på nya jobbet. Bättre stavar. Jag har smygstavat med dem lite, men ikväll var det officiell invigning. Som den nybörjare jag är tänkte jag först gå ut hårt. Fyrtiofem minuter, i rask takt. Men tanken på morgondagen gjorde att jag sansade mig. Premiären tog tjugo minuter. Kändes bra. Det här är rätt taktik.

Just det, det var en sak till. Semla. Idag igen. Hembakt. Och hur god som helst. Jag rekommenderar vänner att bjuda in sig på fika i helgen. Vi har fler i frysen.

När inget annat hjälper

2009-02-25T19:56:00.003+01:00

får man ta en rask promenad och sedan gå och lägga sig. Jag har läckt energi som ett såll på sistone. Känt mig slut innan jag har börjat. Jag har ätit enligt konstens alla regler, slappnat av i massagestolen både nu och då och ätit rosenrot varje morgon, men ändå. Har jag saknat kraft.

Det går inte att titta bort längre. Jag måste röra på mig. Motionera. Det handlar om att bryta en ond cirkel nu. Ta sig i kragen. Promenaderna måste ändra karaktär. Från strosande med hund, till power walk. Jag ska göra det nu. Ja, det ska jag.

Friskis och svettis? Nej, det måste ha varit någon annan!

Vi ska laga mat tillsammans

2009-02-24T20:17:00.003+01:00

Markus Aujalay och jag. Mitt första (enda) fynd på bokrean är hans kokbok Med mycket grönt. Å ena sidan innehåller den lite väl mycket utfyllnad i form av foton och Marcus filosoferande kring mat. Han använder ord som polare och kör den grabbiga grejen. Säger sig vilja skippa allt hälsosnack och allt GI. Å andra sidan köper jag "Det är gott med grönsaker" rakt av och tycker att A4formatet känns rejält. Och så föll jag för recepten. Så klart.

Rostade jordärtskockor med färska hasselnötter och granatäpple.
Avokadoceviche med vitlöksfrästa gambas.
Svartrötter kokta i rött vin med getost, timjan och honung.

Expert

2009-02-23T21:07:00.004+01:00

Quinoa två gånger i helgen. Orginellt. Min quinoapremiär för ett tag sedan var kanske inte jätteupphetsande. Men, skam den som ger sig. I fredags lagade jag quinoa a la Sara Begner och blev förvånad själv, över hur lyckat det blev. Hemligheten verkar ligga i att koka fröna i buljong, och att pressa över citron när det hela är klart. Jag kände mig plötsligt som värsta quinoaexperten och serverade egenkomponerad quinoasallad till laxen igår. Fetaost, romansallad, rödlök och svart quinoa. Bäst hittills. Dock bör följande varningstext bifogas lunchlådor innehållande quinoa: Quinoa fastnar i tänderna. Väldigt!

2009-02-23T20:55:00.003+01:00

Uppryckning? Jag vet inte.
Bloggen och jag går inte riktigt ihop just nu. Inget allvarligt. Bara så där.
Jag bloggar lite ändå. Bjuder till.
Kanske lite om mat, eller en bok. Eller något annat. Våren, till exempel.

Paus

2009-02-17T21:52:00.002+01:00

Pausmusik just nu: A Camp, Anna Ternheim och de allt för sällan spelade mästarna U2. 1987 hade de ett bra år (det bästa?) och ikväll lyssnar jag på Running to stand still. Finns på samma skiva som världens bästa låt någonsin: With or whitout you.

Fredagsstudent

2009-02-13T10:52:00.003+01:00

Idag är jag otroligt mycket student. Jag pluggar på biblioteket, utan dottern, och undrar om det blir konstigt om jag fortsätter vara student även när jag kliver in på jobbet efter lunch. Jag känner ingen brådska att bli något annat just nu. Jag stör mig på jobbkavajen som egentligen borde ha varit en stickad kofta idag. Både med tanke på studerandet och med tanke på temperaturen. Måste komma ihåg det nästa fredag.

Och vinnaren är ...

2009-02-10T19:22:00.002+01:00

... jag! Förkylningen hukade och vände om med hängande huvud. Besegrad. En timmes extra sömn i helgen och segern var min. Nu kommer snart nätkursen som jag lovade dig: Hur man lurar en förkylning Anmäl dig redan idag.

Ikväll är jag student igen och väger ord på guldvåg, svär över hur kort en A4-sida är och undrar vad som är essenssen i det jag försöker skriva.

Och så äter jag, hör nu här, kanelbullar. På en tisdag. Det är en sån tid. Tydligen.

S som i soppa

2009-02-09T12:36:00.003+01:00

Igår kokade jag soppa igen. Rödbetssoppa, med mer morötter än rödbetor. Vi hade nämligen inte så mycket rödbetor som jag trodde. Smaken blev följdaktligen något sötare än den brukar. Men jag smulade i fetaost vid serveringen och sältan balanserade upp smaken på ett finfint sätt. Skönt med soppa efter helgens stora baluns. Vi har firat svägerskan som har fyllt trettio och det var sannerligen ingen som gick hungrig från svärmors buffé.

Och om du undrar: Jag har biljetter till Ullevi den 9 augusti. Det har jag. :)

Lite gnällig, redan

2009-02-06T08:24:00.002+01:00

Jag har en deadline idag. Studenten i mig alltså, har en uppgift som ska vara klar idag. Det känns så där. Min kropp önskar vila och kanske en alvedon. Men så blir det inte. Och kom ihåg, jag är faktiskt bara förkyld. Sluta gnäll, eller hur? (Du vet vad som händer när jag blir gnällig. Marsch upp i stolen!)

Jag ska jobba idag också.

Och ta emot mycket långväga, och efterlängtat besök.

Det är fredag. Härligt!

Knådad maskinellt

2009-02-05T20:33:00.005+01:00

På mitt nya jobb finns ett vilrum. Och i vilrummet finns en massagestol, en filt och en cd-spelare med avslappningsövningar till lugn musik. Det är sant. Jag upptäckte det idag, och bestämde mig genast för att prova. Så, femton väl investerade minutrar av min lunch, tillbringade jag i massagestolen. Och jag är övertygad om att det var det som gjorde att jag klarade dagen. För förkylningen sätter verkligen hårt mot hårt nu, och det vore synd att kalla mig pigg och fräsch. Jag funderar på de där bären, som Anna beställde. Visst innehöll de en himla massa antioxidanter?

Jag förstår att jag inte kan flytta mitt kontor upp till vilrummet, det vore ju jättekonstigt. Men jag kommer att återvända dit ofta. Vid minsta gnällighet. Jag lovar.

Viktigt men också inte

2009-02-04T19:18:00.003+01:00

Förkylningen har kontrat och jag känner mig inte lika säker på att vinna den här matchen. Jag byter taktik och tror att det bästa knepet nu helt enkelt är vila. Vila och värme. Ulltofflor och fleecetröja på, och den obligatoriska tekoppen. I handen.

Funderar på fenomenet att ta sitt jobbjag på alldeles för stort allvar. Det är lätt att få för sig att den jobbande delen av ens person är väldigt viktig. Att jobbet är kolossalt betydelsefullt. Vilket det också är, på många sätt. Och på många sätt inte alls.

Det senare glöms bort i vardagen. Idag försöker jag ta flera steg i en annan riktning, för att sedan kunna vända mig om och på avstånd titta på saker och ting. Jag hoppas kunna göra bilden klarare på så sätt. Det blir så suddigt när man trycker näsan mot tv-skärmen.

2009-02-02T19:56:00.000+01:00

Förkylningen och jag har gått en första rond och jag ropar inte hej, men jag känner mig segerviss. Om jag vinner den här matchen kan jag ge dig en nätkurs i Hur man lurar en förkylning. Den som känner mig kan invända att hypokondri är en av mina finesser, och att jag kanske i själva verket inte alls är på väg att bli förkyld. På det blir jag tvungen att svara: förvisso. Men, ändå.

Dagen idag började på ett efterlängtat sätt. När jag gick till jobbet ljusnade det. Det gav morgonen ett speciellt skimmer. Skimret försvann spårlöst när jag kom till jobbet och fick börja dagen med att brottas med en kopieringsapparat. Men, ändå.

Ikväll lyssnar jag på A Camp Colonia och håller med alla om att Nina Persson är både snygg och bra. Kan jag också ha en sån håraccessoar som hon hade i Skavlan?

På begäran

2009-02-02T19:29:00.002+01:00

Maria ber om receptet på söndagssoppan, eller grönsakssoppa med räkor, som den heter i orginal. Här kommer den:

Koka 5 dl vatten med en grönsaksbuljongtärning (och du vet vad jag har sagt: inget E621!). Lägg i 2 dl hackad broccoli, 1 dl slantade morötter, 1/2 dl hackad lök, 2 dl strimlad vitkål och ett par bollar frusen, hel spenat. Puttra i cirka 8 minuter. Om du, som jag, gillar släta soppor bäst, mixar du soppan nu. Smaka sedan av med 2 msk creme fraiche, 1 tsk vitlökspulver, havssalt och peppar. Lägg i skalade räkor efter behag och 1 dl fint hackad tomat. Servera!

Recept ur Sannas matbok av Sanna Ehdin.

Kanelbullar och soppa

2009-02-01T18:02:00.005+01:00

Jag bakade kanelbullar igår och sen fick jag ont i halsen. Jag vet inte om det hänger ihop, men så var det. Jag motade nyss iväg en förkylning och kör med samma mynt den här gången. Vi få se vem som vinner. Jag har en helt rockärm full med knep, en del mer jordnära än andra.

Kanelbullarna var precis hur goda som helst och det var lördag, nån slags fridag. Alltså åt jag många kanelbullar. Väldigt många. Ingen minns när jag bakade bullar sist, och kanske är det lika länge till nästa bak. Påminn mig gärna, när det händer, att jag vill prova att fylla bullarna med bär. Så där som min bäst bakande kompis gjorde. Det är också jättegott!

Redan nästa helg kan du påminna mig om en annan sak. Soppa är den perfekta söndagslunchen. Soppa är otroligt gott och bra för kroppen. Idag gjorde jag en grön soppa med räkor i och kände mig väldigt anti-inflammatorisk. Skönt för sandpapperhalsen också.

En annan slags friskvård

2009-01-30T10:47:00.004+01:00

Förra fredagen var det mindfulness, bröd, promenad och quinoa. Idag är det studier. Jag djupdyker ner i skrivuppgifter och litteratur. Familjen är med på noterna, och ändå inte. Plötsligt står dottern bredvid mig och vill något. Vi saknar forfarande lexikon på hennes språk.

Avbrotten blir många och tröttheten efter arbetsveckan är påtaglig. En ledig fredagsförmiddag är precis vad som behövs för att kroppen ska övervinna hjärnan. Hjärnan, som under veckan envist hänvisar till snabba fötter på jobbets stengolv.

"Se där, du är inte så trött som du tror. Vi har fortfarande mycket viktigt kvar att uträtta den här veckan! Slå inte av på takten!"

Men nu slår jag av på takten. Nu saktar jag in. Och om några timmar stannar jag.

Tänker. Positivt.

2009-01-28T21:03:00.002+01:00

Jag träffar så många människor. Jag tänker så många tankar. Jag samtalar, berättar, frågar, lyssnar och föreläser. Min hjärna är i chock. Min kropp med. Livet före jobbstart är väsensskilt från livet efter. Kan en otränad hjärna få träningsvärk? Vissa delar har inte använts på länge, vissa tankebanor har helt slammat igen. Jag är otålig och skyfflar snabbt det som ligger i vägen åt sidan. Låter det gnissla och kör ändå. Är det farligt att göra så? Jag har roligt under tiden. Jag tolkar det som något positivt.

Byta perspektiv

2009-01-27T20:57:00.003+01:00

Jag har fått fina handledsvärmare av mamma. De håller mig varm när jag sitter vid datorn och skriver. Jag skriver som student idag. Igår började min kurs, och allt känns spännade och inspirerande och skrämmande, att bli bedömd. Men mest inspirerande och roligt, att lära sig nya saker. Att utbilda sig.

Jag tänker på det på jobbet, när jag är på andra sidan. Delar ut uppgifter åt höger och vänster. Ger råd och svarar på frågor. Som om jag vore nåt. Det är där inne i dig det finns. Det är du som lär dig. Ändå är jag irriterande rädd att göra fel, nu när jag själv studerar.

Det gädjer mig:

2009-01-26T21:44:00.003+01:00

Snön. Vi har så mycket snö ikväll att stadens gator snart är enkelriktade allihop. Snöhögarna ligger långt ut i korsningarna och skymmer sikten för allt och alla. Man kan inte annat än smyga fram. Så väl i bil som till fots. I morgon drar snöröjningen igång igen. Tidigare än vad som uppskattas av trötta föräldrar med lättväckt dotter i rummet mot gatan. Och ihärdigare än vad som uppskattas av fyraåringar med drömmar om häftiga snökojor och hemliga gångar. Men ikväll får vi glädjas.

Apropå Spotify:

2009-01-25T21:50:00.003+01:00

A Camp´s Stronger than Jesus är mycket bra. Och The Killers. Jag gillar verkligen att Spotify ger mig möjlighet att lyssna på hela album. Jag avfärdade Human som en hit. Bara en hit. Men albumet ramar in den och låter den vara så bra som den är. Lyssna så får du höra. Sen kan du också lyssna på Shelby Lynne´s album Just a little lovin. Jag finner det njutbart.

Vad lyssnar du på?

Fredagens sanslöst nyttiga:

2009-01-24T15:00:00.002+01:00

Svart quinoa, sås gjord på broccoli, olivolja, salt och vitlök, fetaost, oliver och morot.

Det var quinoapremiär för mig och ja, det var ganska gott. Ovant. Att äta frön. Men det har potential. Maken oroade sig över att jag skulle drabbas av magsmärtor. Han slängde ur sig saker som: Du kan inte äta det där, Sara. Och: Uää!

Han gick ut och åt lunch, och tog dottern med sig. Så jag satt själv med min quinoa. Och det gick, som sagt, bra. Jag kommer att prova fler quinoa-recept.

(Men när ska jag sluta hör speakerrösten från Du är vad du äter varje gång jag läser, tänker eller säger quinoa?)

Friskvård en fredag

2009-01-23T18:04:00.003+01:00

Recept på friskvård en fredag: 1. Var ledig fredag förmiddag. 2. Baka bröd när du har ätit frukost. 3. Ta en rask promenad bredvid havet medan brödet jäser. 4. Lyssna mindfult på Anna Ternheims texter. 5. Grädda brödet när du kommer hem och njut av doften. 6. Laga sanslöst nyttig lunch efter recept ur Sanna Ehdins kokbok. 7. Må bra.

Det saknades både ditten och datten när jag skulle sätta igång med mitt brödbak imorse. Tillslut fick det bli rågkakor, efter recept på mjölpåsen som faktiskt fanns hemma.

Minns du mindfulness?

2009-01-22T20:21:00.003+01:00

Hjärnan går på högvarv och jag befinner mig ofta långt från nuet. Jag planerar, utvärderar, utvecklar, ändrar, fattar beslut, reviderar, prövar och frågar. Jag är ny på jobbet och ger mig själv viss marginal. Men bara viss.

Plötsligt när jag nattar barn kommer jag ihåg något som heter mindfulness. Jag letar reda på andningen och får nästan svindel när tankarna faller fritt ner mot ett nu. Tänker att de faller alldeles för högt upp ifrån. I morgon är det jag som bakar bröd igen. Bakar och stannar nere i nuet. Innan jag går till jobbet.

Långsamt

2009-01-17T16:32:00.005+01:00

Lördagen har gått snabbt den med. Inga överraskningar. Tiden rusar. Men jag har gått långsamt. Så långsamt.

Jag kan inte gå långsamt på jobbet. Jag går fort. En gång försökte jag gå långsammare på jobbet. För att spara energi. Det kändes bara konstigt. Tankarna går fort på jobbet, fötterna med.

Men idag alltså: långsamt. Chocken släpper, det sjunker in. Jag har börjat jobba. Det gick snabbt när det bestämdes. Men nu förstår jag. Och jag känner mig lätt urvriden. Oförmögen att skynda. Idag. Det får vara så.

Datorn och kopiatorn. En fredag.

2009-01-16T19:07:00.003+01:00

Precis som väntat kom den utan fördröjning. Fredagen. På förmiddagen var jag ledig och bakade bröd i hemmets hjärta. Efter lunch var jag jobbande. Nu med nästan helt fungerande dator. Datateknikern var mycket välkommen när han tittade in i eftermiddags. Igen. När han gick fungerade nästan allt. Jag pratade snällt till datorn och vi hade riktigt trevligt tillsammans sista timmen. Den verkar mycket mer sympatisk än kopiatorn. Kopiatorn har något emot mig. Jag är inte den som krusar och på entréplanet står en annan kopiator. Följdaktligen verkar det som om jag får gå lite extra i trappor framöver.

För övrigt hade vi också svinkallt imorse. Minus tjugo. Bitigt.

I ett huj

2009-01-14T19:00:00.003+01:00

Det är torsdag imorgon. Tydligen. Jag tänker att det är måndag. Ungefär. Det har inte varit så tidigare, att veckorna har känts långa. Nej, tiden har gått fort. Men det här är ju ett skämt. Ska man inte hinna mer än komma till jobbet på måndag morgon, innan det är dags för fredagsfika?

Den rusande tiden till trots så gillar jag rutinerna. Gå iväg och komma hem. För att inte tala om äta lunch och dricka te. Vilken lyx. För övrigt kanske jag märker när måndagen går över i tisdag när jag få min nya almanacka.

En sak till, inte har jag berättat för dig om Mindfulness i vardagen av Ola Schenström? Givit ett slutbetyg? Jag måste göra det. Vilken dag som helst nu.

Vad gör korven i mitt kylskåp?

2009-01-13T20:17:00.003+01:00

Det är halt. Omöjligt att ta en promenad med kraft i steget. Ett försiktigt hasande får man nöja sig med. Det räcker för mig. Bara jag får lite luft.

Trots att Sanna Ehdin fortfarande regerar i köket (undrar just vad hon säger om falukorven som jag just fick syn på i kylskåpet) började min hals spöka lite idag. Hosta hörs titt som tätt på nya jobbet och jag tog genast tag i saken genom att införskaffa ett rör med brustabletter, av det örtliga slaget. Tebombning inleddes redan på eftermiddagen och här sitter jag nu med en kopp till. Jag pimpar mitt immunförsvar och försöker slinka förbi terminens första förkylning.

Om jag fortfarande hade varit mammaledig hade jag berättat om alla goda soppor som maken och jag har ätit sedan Dr Ehdin tog över. Eller om salladen som skrämmer det mesta på flykt. (Om halsen fortfarande klagar på fredag får jag vräka i mig en skål. Jag kan inte äta den idag, när jag ska dela arbetsrum med någon i morgon!) Påminn mig när jag är varm i kläderna, så ska jag berätta.

Berättelsen om Narnia: Prins Caspian

2009-01-12T19:12:00.004+01:00

Jag jobbar. Alltså finns jag. Eller? Jag jobbar, i alla fall. Det är ett som är säkert. Men bloggen måste ha sitt, och jag är glad att jag har ännu en film att skriva om. För något annat blir svårt. Att få ur den här hjärnan ikväll.

Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Jag blev besviken på Häxan och lejonet när vi såg den på bio en barnfri kväll. Därför fick Prins Caspian klara sig utan mig när han visade sig på bioduken. Inte heller hängde jag på låset när filmen släpptes på dvd. Nej, det hela handlade om att mycket var uthyrt när det var dags för mig att välja lördagsfilm. Och att jag inte var på humör för drama a lá tragiska livsöden. Prins Caspian kändes lagom. Och han överraskade.

Filmen var bra. Mycket bättre än Häxan och lejonet, som kändes trevande och osäker. Den här filmen är säker. Maken störde sig på prinsens brytning. Jag engagerade mig mest i likheterna med Sagan om ringen. Tvistar de lärde om vem som kom på vad först? C. S. eller J. R. R.? Jag känner till diskussionsklubben. Den skulle man ha varit med i!

Efter bröllopet

2009-01-11T21:25:00.004+01:00

Jag jobbar igen. Bra eller dåligt för bloggen? Vi får väl se. Med hjärnan full av jobbtankar söndag kväll, tar jag den lätta vägen och skriver om film. Nu igen. Är det inte mat, så är det film, i den här bloggen. Kom med nåt eget mänska!

Jag har inget eget att komma med. Utan, ger dig: Efter bröllopet. Som vi såg, maken och jag. Med Mads Mikkelsen och Rolf Lassgård. Den har du väl sett! Vi hade inte det. Jag tyckte den var riktigt bra. Den hänger sig kvar. Går inte riktigt att släppa. Även om jag gärna vill. Hittar verkligen en öm punkt. Skaver.

Jag fick den med en tidning, om du inte har sett den kan du få mitt ex. Hör av dig så skickar jag.

Man kan inte få för många

2009-01-10T14:30:00.004+01:00

Jag promenerade bredvid havet en lång stund idag. Jag skulle ha tagit kameran med mig. Men, nej. Havet låg där och bara var. Vackert. Is och snö och sol.

Jag gick och gick och försökte låta bli att tänka. Det lyckades givetvis inte. Men ändå. De vackra, vita dagarna med sol är alldeles fantastiska. Den här vintern har bjudit dem friskostigt. Förra vintern saknades de. Nu har jag fått så många att jag skäms. Ändå önskar jag mig fler.

Men det är ändå...

2009-01-09T20:49:00.003+01:00

...något speciellt med fredag kväll, när man har jobbat. Kan jag konstatera.

Kortblogg

2009-01-08T20:00:00.002+01:00

Men när ska jag hinna baka? Hinna kramas? Hinna prata? Hinna promenera? Hinna tänka? Undrar jag.

Snart kommer jag in i det. Eller?

Change

2009-01-07T21:35:00.002+01:00

Nu blåser förändringarnas vindar här hemma. Nej, det är inte julstädningen jag talar om. Julgranen står kvar, adventsljusstaken likså. Det är ombytta roller, och allt det där. Ännu en avslutad mammaledighet. Sorg över det. Och glädje över det nya. Både och. Inuti. Mig.

Trettiotre

2009-01-04T20:03:00.003+01:00

Ett år till. Jag är trettiotre. Från och med idag. Jag vänjer mig nog.

Frukost på säng. Med scones. (Fulla av vetemjöl. Vitt mjöl. Dr Ehdin.) En present från Maken. Ett dygn. Med just Maken. En present från barnen. Abba Singstar. Nu fattas bara min syster. Men jag uppskattar att jag får tid att träna innan hon kommer. Sångstjärnan. Tonsäker. Musikalisk. Sonen och jag har tränat hela dagen. Till grannarnas stora förtjusning. Systerns present innehöll för övrigt inga överraskningar. Nu har Sound of music fått sällskap i dvd-hyllan.

Mamma och Maken hade hemligheter ihop märkte jag när jag fick presentkuvert av min mor. Biljetter till härlig livemusik. Under dygnet med Maken. Och så stickade accessoarer i fel färg. Jag byter till mer Sarapassande. Stor tulpanbukett från Skånebesök och tre vackra rosor från Stockholmare hemma på visit, plus hudlyx på burk. Födelsedagar är mysiga, tycker du inte det?

Mamma Mia! tredje gången gillt

2009-01-03T21:19:00.003+01:00

Filmer jag ser redovisas i bloggen. Oftast. Låt mig härmed avlägga rapport om att jag har sett Mamma Mia! för tredje gången. Första gången med Maken. Lovely. Låt mig också avlägga rapport om att jag ännu inte har ett eget ex av filmen. Min syster, däremot, har tre. Hon fick den av mig i julklapp, liksom hon fick den av sin sambo och av sin svärmor.

Jag har alltså ingen film, men, jag har födelsedag imorgon. Och ett platt paket från min syster som ligger ovanpå micron och väntar. Undrar vad...

Nytt år - ny mat

2009-01-03T09:59:00.002+01:00

Gott nytt år! Låt mig summera förra årets slut och detta årets början. Våra nyårsplaner bytte skepnad i sista sekund och vi fick en ingivelse att ändra även menyn. Ugnsstekt lax blev stor kalkon. Även den tillagad i ugnen. Vi kände oss amerikanska när vi (maken) öste vår kalkon på nyårsaftons morgon. Öste och öste.

Turkeyn fick sällskap av svamprisotto, skysås och makens pricken över i: portvinslök. Bredvid serverade vi en sallad på ruccola och kronärtskockshjärtan inspirerad av ett recept i Saras mat. Kanske blev det för många smaker. Alla goda, men kanske för många. Till förrätt åt vi soppa på trattkantarell, och till efterrätt svärmors cheesecake. Vi rullade från bordet.

Men, i gryningen på nyårsdagen serverades bara havregrynsgröt. Igen. Maken och jag späker oss. Sanna Ehdin är min ledstjärna och jag är makens. Havregrynsgröt serveras till frukost. Med blåbär om du vill. Kanel. Krossat linfrö. Ungefär så. Och så te. Och apelsin. Till lunch blir det soppa och råkostsallad. Och till middag är den vita pastan och det vita riset bannlyst. Vi grymtar lite. Speciellt i tv-soffan när brödet fattas oss. Vart ska detta leda? Förhoppningsvis till energi och glädje. Och till midja. Vi får se.

Också en tradition

2008-12-30T21:41:00.004+01:00

De är gamla vänner till oss, Aragorn, Legolas och Gandalf. Gimli och Frodo. Ända sedan vi läste böckerna. Vi är helt överens om deras storhet. Maken och jag. Han må ha missat vitsen med Love actually, men när det kommer till Sagan om ringen är han med. Helt med.

Vi har sett alla tre nu. Igen. Som det ska vara. Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst. En vecka tog det. En och en halv timme per kväll. Cirka. Härliga filmkvällar. De första poppades det popcorn. Det har även förkommit gigantiska kakfat a la farmor. Men så lästes julklappen och så blev tekoppen det enda filmsällskapet. Lika bra det. Frodo och Sam har det inte precis fett på slutet, de heller.

Historien är underbar. Miljöerna fantastiska. Musiken, kläderna, namnen på platser och människor. En oändlig källa till inspiration. Jag är lättköpt och sväljer kärlekshistorien mellan Aragorn och Arwen med hull och hår. Gråter när hon står där i Minas Tirith. Eller okej, hulkar. Sån är jag.

Nu har vi följt dem till slutet. Nu är det dags för mer nutid. Mer musik. Abbamusik. Kanske inte i morgon. Men på nyårsdan.

Efter jul

2008-12-29T07:00:00.004+01:00

Måndag morgon och likväl lugnt som en söndag. Inga måsten. Några minusgrader och snö. Jag tar i trä när jag skriver, vågar mig på att formulera hur fantastiskt det är. Lugnet efter julen.

Igår åt jag min sista knäck. Vemodigt, om man ser det så. Nödvändigt, om man ser sanningen i vitögat. Jag är en gottegris. Alldeles sant. Nu väntar nya tider. Jag låter julklappen från syster visa vägen. Sannas matbok av Sanna Ehdin. Kokbok och nytänkande kostråd i ett.

Sanna Ehdin sticker ut hakan och drar sig inte för att leverera nya sanningar om hälsa och mat. Hennes bakgrund inom forskning inger förtroende, även om jag blir skeptisk när hon dyker för djupt i symptom, dess orsaker och kosten som ställer allt till rätta. Som fan av Dr Ehdin märker jag dessutom att det finns en del återanvändning i Sannas matbok. Redan skrivet i tidigare böcker. Kanske oundvikligt.

Nog med kritik. Boken är viktig. Budskapet är positivt. Rätt mat bygger upp. Som Supermat av Helena Nyblom, fast friare skrivet. Ehdin ger dig allt och lite till, plus en skvätt tro. För mig är det inspirerande. Och vissa begrepp är helt nya. Som IFD-mat. Inflammationsdämpande mat. GI plus allt det andra, som jag förstår det. Jag studerar vidare och återkommer kanske med mer. Och idag blir det alltså ingen knäck. För mig.

God Jul!

2008-12-24T10:22:00.003+01:00

Love Actually

2008-12-22T08:04:00.003+01:00

Som en skänk från ovan kom han, Hugh. Suddade ut The Joker och ersatte honom med Love. Tv 4 tog sitt ansvar på lördag kväll, och sände Love Actually. Jag kände genuin glädje och förstår mig inte på maken, som demonstrativt satte sig bakom datorn.

Jag håller med maken om att Hugh inte är jättespännande. Men stämningen är mysig. Ingen ondska. Och jag är svag för Colin Firths taffliga karaktär. Han är ju så snäll. Snäll är bra. Love är bra. Och Hugh är rolig när han dansar.

The Dark Knight

2008-12-22T07:34:00.003+01:00

Batman. Och The Joker. I en film som fått bra kritik. Jag förstår varför. Men, det är som med No country for old men, när det bara är ont, bara ondska, hela tiden, då gillar jag det inte. The Joker är för ond. Heath Ledgers tolkning är hyllad, och jag instämmer. Han gestaltar det onda, sjuka, mycket bra. Men hans bortgång gör att verkligheten smyger sig på, och jag får ännu svårare för filmen.

Jag tänker på den färgstarka Batman från sextiotalets tv-serie, och undrar om jag bara accepterar lyckliga slut.

Nu eller aldrig

2008-12-22T07:07:00.002+01:00

Film. Så här i juletid kan man behöva ransonera sitt bloggande. Inte bara julmusiken. Därför kommer här en hastig och lustig beskrivning av film jag sett i helgen. Först ut är Nu eller aldrig, The Bucket List: Morgan Freeman, Jack Nicholson. Döende mekaniker delar sjukhussal med döende miljardär. Lista över saker att göra innan man dör upprättas. Vänskapsband knyts. Stämning saknas. Knappt en tår från en mästergråterska som mig. I en film om döden. Konstigt. Eller inte så bra.

Julefrid: Julmusiken

2008-12-19T06:50:00.003+01:00

Det gäller att ransonera. Att portionera ut julmusiken i lagom dos under december. Julskivorna får, för allt i världen, inte kännas sönderspelade på julafton. Jag har fokuserat på advent. Spelat julmusik på söndagarna. Mest. Nu när vi närmar oss, ökar dock behovet av att lyssna på traditionellt juliga tongångar.

Jag har ingen stor samling, men den funkar. Jag har en bensinmacksskiva som heter O helga natt. Den är min uppvärmning. Låtarna är juliga, en del artister är bra, men den riktiga känslan saknas.

Sen har jag dubbelcdn Absolute Christmas, som är något helt annat. En orgie i julhits. Med betoning på hits. Skapar en fantastisk fond till pepparkaksbak eller julpyssel.

The Real Groups En riktig jul är den skiva jag tar fram i själva finalen. Här finns stämningen. Lättrörda får klump i halsen när måsten som Gläns över sjö och strand, Stilla natt och Bered en väg för Herran framförs på vackraste vis.

En jazzig julskiva kan också passa på julafton. Vi lyssnar på Diana Kralls Christmas Songs, knäpper jazzigt med fingrarna och ser julen ur ett mer...jazzigt perspektiv. Lyssna du med här nedanför.

Ny för i år är Peter Jöback. Han är ännu inte ett självklart val. För hela familjen. Kommer han någonsin att bli? Men jag ryser när han sjunger Halleluja.

Annars är årets bästa hittills O helga natt på trumpet. Förra veckan besökte jag och barnen kyrkan för att titta på luciatåg och jag fick torka tårarna. En trumpet och ett försiktigt piano. Så man tappade andan!

Lyssna

2008-12-19T06:44:00.001+01:00

Smaken är som baken?

2008-12-18T07:39:00.001+01:00

Läste du Marie-Louise Danielsson Thams debattartikel "Utan tillsatser i maten riskerar vi att dö." i DN i söndags? Eller har du hört henne på radio i veckan? Sett henne på TV? Hon försöker balansera upp debatten om tillsatser i maten lite. Men Mats-Eric Nilsson svarar henne, och tycker att det är fel att fokusera på några enstaka nödvändiga konserveringsmedel, när debatten gäller all den kosmetik som vi äter i form av onödiga tillsatser. Det tycker jag att han har rätt i. Sjävklart ska vi se upp med bakterier som kan ha ihjäl oss allihop. Men resten, det är det vi har ätit färdigt av.

Det var Mats-Eric Nilsson som skrev Den hemlige kocken. Och som nu har kommit ut med Äkta vara. Heta julklappstips!

För mycket av det goda är inte gott

2008-12-17T07:38:00.004+01:00

Nu drar det ihop sig, och julmaten kryper närmare. Maken åt julbord igår, och rapporterar att problemet är det vanliga: Det är för mycket mat. Jag måste ha en taktik. Ifjol åt vi de kalla rätterna till lunch och de varma till middag. Helt rätt, om du frågar mig. I år är det inte jag som basar i köket, så viss anpassning behövs. Jag behöver anpassa mig alltså. Annars kanske jag inte får några julklappar.

Jag funderar på om jag ska satsa helt och hållet på fisken. Julskinkan gör sig ändå bäst på vörtbrödet bredvid risgrynsgröten på morgonen. Revbenspjällen dock. Ett undantag.

För några år sedan serverade mamma en grönkålspaj på julbordet. En riktig höjdare vill jag minnas. Igår fyndade jag en massa fräsch grönkål. Så, grönkålspaj till middag idag? Det är frågan.

Alldeles svart

2008-12-17T07:12:00.004+01:00

Jag tycker inte om när det blåser. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. I natt har vinden oroat. Halva Lilla Staden drabbades av strömavbrott och när jag hade lugnat en ledsen dotter med lite vatten, fick jag ingivelsen att vinkla upp persiennerna för att se hur radhuslängorna såg ut i mörkret. Lite månljus, men väldigt mörkt. Kallt. Övergivet.

Maken är jourhavande och fick snällt ge sig iväg vid halv fyra. Hans plats fylldes snart av sonen, som vaknade, och saknade. Jag blev glad över extra värme. Och somnade om trots oron som blåst fram. Nu är strömmen tillbaka och ljusen i granen här utanför lyser varmt och snällt. De vajar fortfarande i vinden, men de lyser gott.

Julefrid: Omtänksamma julklappar 3

2008-12-16T11:39:00.002+01:00

Träd blir härliga julklappar. Ge bort några stycken, det är både miljö- och människovänligt. Vi-skogen planterar träd i de afrikanska länderna runt Victoriasjön. Här ger träden både skugga och ved. Träden gynnar också de grödor som de planteras tillsammans med, t ex. bönor och majs. Samplanteringen ger större skördar. På Vi -skogens hemsida kan du läsa om hur stor betydelse ett träd kan ha för en familj.

Men vad lägger jag under granen? Du kan beställa gåvobrev eller fina kort som gör sig bra i klappen.

Ett annat alternativ för julklappsträd är stiftelsen Ett klick för skogen. Just nu samlar de in pengar för att kunna bevara Verle gammelskog som ligger norr om Göteborg. I deras webshop kan du köpa en björk, en gran eller en tall. Eller helt enkelt en bit skog. Ta en titt! Och om inte annat, kosta på dig att gå in på deras hemsida och klicka varje dag. Bara genom att göra det, hjälper du till.

Läser

2008-12-16T07:28:00.000+01:00

Jag har kastat mig in i boken. Och hamnat mitt i brinnande krig. Jag borde verkligen avsluta det här med Schenström först. Dessutom anar jag något. Nämligen att jag smyger iväg åt ett annat håll, nu när Mindfulness i vardagen börjar handla om att skrida till verket. Att omsätta tankar, ord, i handling. Är det inte ofta just här, som det skiter sig?

Jag ska läsa klart Ola Schenström. Och samtidigt läsa vidare i Vi, de drunknade. Det brukar funka bra med två helt olika böcker. Sen återstår att se om jag förmår göra något åt mitt icke-mindfulla sinne. Så här i juletid och allt.

Sjuhundra sidor

2008-12-15T10:10:00.006+01:00

Helgen är över, lika bra det faktiskt, och det är måndag igen. Igår besökte jag en pulkabacke och hade turen att få en alldeles fantastisk julklapp av en vän. (I pulkabacken alltså.) En tegelsten till pocketbok. Vi, de drunknade av Carsten Jensen.

Jag läser precis de sista sidorna i Mindfulness i vardagen av Ola Schenström och har verkligen längtat efter en maffig roman. Schenströms bok är jättebra, jag ska snart berätta för dig om den, men nu behöver jag en liten paus från självutvecklingen. Så julklappen känns helt rätt. Något att krypa upp med i läsfåtöljen om kvällarna. Och dricka rött julté. Med mjölk. Jag har precis återupptäckt té med mjölk, efter en lång period av grönt té utan. Nu är så mina tékoppar mjuka och snälla igen.

Men, som sagt, en mäktig berättelse som spänner över hundra år, från det dansk-tyska kriget 1848 till andravärldskrigets slut enligt baksidestexten. Jag sätter igång direkt. Mot Danmark!

Anna Ternheim: Leaving on a mayday

2008-12-13T09:07:00.001+01:00

Nu använder jag stora ord och beskriver det som har uppstått mellan mig och Anna Ternheims nya skiva som kärlek. Den är alldeles fantastisk. Jag förstod inte det först. Trots att jag regelbundet läser ett stort Ternheimfans blogg.

Det berodde nog på att den förra skivan aldrig har varit magisk för mig. Inte som den första. Men nu, med den tredje, har Anna tagit vår relation till nya höjder. Det här är den bästa. Den skänker lugn i en kaotisk vardag. Melodierna slingrar sig runt i mitt kök när jag diskar för hundrade gången samma dag. Vi har det alldeles underbart ihop nu. Anna och jag.

Skivan heter Leaving on a mayday och om du inte har den föreslår jag att du köper den. Försök få tag i specialutgåvan, Limited Deluxe, den innehåller helt fantastiska Sinatra covers. Fly me to the moon, Strangers in the night, New York New York som du aldrig upplevt dem förut. När du har köpt skivan, lyssna noga. Framförallt på Terrified. Hör du vad bra den är?

Julefrid: Omtänksamma julklappar 2

2008-12-12T07:28:00.000+01:00

Sonen är djungelfadder. Han vet inte om det. Han har ett litet gosedjur, någonstans, som visar att han skänker pengar varje månad till ett av Världsnaturfondens projekt för att rädda gorillor. Han fick det i julklapp när han var två år (och frågan från en framtida vuxen son ekade extra högt i mitt huvud: Varför gjorde ni ingenting mamma?)

Världsnaturfonden WWF har, liksom Unicef, en webshop där de säljer smått och gott till förmån för sitt arbete. De ger dig också möjligheten att bli fadder. Du kan bli djungelfadder, isbjörnsfadder, östersjöfadder, tigerfadder, späckhuggarfadder eller pandafadder. Att vara fadder betyder, i det här fallet, att du skänker pengar varje månad via autogiro. Ett litet gosedjur skickas till dig, lämplig att lägga i julklappen. Fyra gånger per år får du rapporter om vilka projekt dina pengar går till.

Sonen, som är fyra nu, har nog djungelfaddrat klart snart och jag ser mig om efter andra projekt att stödja. Nu när han är äldre skulle jag vilja hitta något som han själv förstår mer av och där informationen som skickas ut riktar sig till barn. (Jag vet, han är bara 4, han ska inte behöva bära världens problem på sina axlar. Men han frågar, om barn som inte har någon mat och fom fiskar som dör. Jag tänker att det kan vara ett sätt för honom att känna att han kan göra något.)

Andra omgången. Saftigare.

2008-12-11T22:11:00.004+01:00

Julefrid: Tankar om att omfamna julen

2008-12-11T07:30:00.001+01:00

I år omfamnar jag julen. Välkomnar den. När jag var yngre kände jag mig tveksam till julen. Avigsidorna finns där om man fokuserar på dem. Relationer som inte är vad de önskas vara, stressen, köphetsen, det minst sagt överdrivna ätandet. Tar du på dig de glasögonen är det inte svårt att se det jobbiga med julen.

När sonen föddes och firade sin första jul erbjöd han en möjlighet att börja om från början. Börja om på nytt. Välja traditioner och välja vilken sinnestämning som skulle råda i juletid. Ju äldre han har blivit, desto härligare har julen blivit. I fjol fanns det ytterligare en möjlighet att omvärdera julen. En dotter, som kommer att uppleva julen på sitt sätt.

Jag hänger på barnen och är glad att julen snart är här. Idag försöker vi oss på en andra omgång av lussekatter. Utrustade med nytt recept och Kesella. Det var inget fel på de förra, men saftig var inte vad man tänkte när man tog första tuggan. Så, Kesella och rejäla handukar över svalnade katter får det bli.

Julefrid: Omtänksamma julklappar 1

2008-12-10T08:00:00.000+01:00

Det finns nu en massa olika sätt att slå in välgörenhet i julklappar. En trend i kölvattnet av klimatdebatt och ett granskande av konsumtionssamhällets baksidor kanske. Bra i alla fall. Säkert möjligt att diskutera, men det tänker inte jag göra. Jag ger dig några tips i stället och börjar med Unicef. Jag köpte en julklapp därifrån ifjol. En leksak, en doktorsväska, till sonen. Jättefin.

Unicef har en hel del saker. Leksaker, ljus, glas, accessoarer, kort. Ja, allt möjligt. Och genom att handla av dem så stöder du deras arbete.

De har också en stor gåvoshop. Här kan du välja att köpa saker som Unicef sedan delar till de barn som bäst behöver det. Du kan köpa allt från ett myggnät till en vattenpump. Du kan köpa mässlingsvaccin, högenergimjölk, 100 skrivböcker, ett ton gröt eller en fyrhjulsdriven jeep.

Unicef poängterar att det du köper är en riktig produkt, inte bara en symbolisk gåva. Som tack får du ett gåvobevis som kan läggas under granen.

Jag tänker så här: även om jag förstår att mina futtiga hundralappar inte är det som gör den stora skillnaden, så gör ändå fem värmande yllefiltar och sex liter högenerigmjölk stor skillnad för den som får det. Hur tänker du?

Maten rara

2008-12-09T08:08:00.001+01:00

Snart är det tid för julbord efter julbord. För vissa. Andra får vänta till julafton. Lika bra det, kan jag tycka, som tillhör den senare kategorin. Innan julmaten sköljer över oss måste vi äta helt vanligt några dagar till. Och jag bloggar därför på ett av mina favoritteman: Vardagsmaten.

Den ska vara nyttig och god, snabblagad och prisvärd. Inte alltid helt lätt att uppfylla allt detta.

Förra veckan såg vårt försök ut så här: Risotto med kyckling (min personliga favorit), spagetti carbonara, McDonaldsmenyer till de större och barnmatsburk till den yngsta, Varmrökt makrillfilé och kokt potatis, kyckling och rotfrukter i ugn samt stora köttbullar smaksatta med fetaost och soltorkade tomater, puttrade i tomatsås.

Angående min personliga favorit: Risotto. Långt från skolans skapelse med samma namn. Risotto går att variera i det oändliga. Jag gör den ofta helt vegetarisk, med t. ex. broccoli och svamp. Sockerärtor. Eller med kyckling och grönsaker. Eller räkor. Eller riktigt lyxig med goda arborioriset och vitt vin, och trattkatarellerna. Ett vardagsmatstips direkt från mig till dig!

Angående något helt annat: Jag gillar hängivna matbloggare och har nu fastnat för en ny. Vad tror du om de här Tjinuskiskakorna som hon presenterar? Måste inte vi testa att baka dem på lördag?

Julefrid: Vörten och saffransskorporna

2008-12-08T08:07:00.002+01:00

Jag hade planerat ett jultema i bloggen i december. Julefrid skulle det heta. Nu har tydligen en decembervecka gått och något jultema har inte synts till. Märkligt.

Dags att blogga lite bröd tänker jag, och ger dig Vörtbrödet, bakat i lördags. Jag gillar bröd. Baka bröd. Äta bröd. Vörtbrödet är speciellt, det är inte många bröd som endast dyker upp en gång per år. Och som dessutom både luktar och smakar mycket. Gott. Omständigt att göra, javisst. Värma porter, måtta kryddor. Man får se det som meditation. På nåt sätt. Hör av dig om du behöver receptet.

Och så skorporna. Saffransbiscotti. Samma som förra året. Och kanske året innan? Snyggt recept finns här. Mortla saffranet. Jag gjorde inte det. Därav en blek gulfärg. Men goda, ack så goda. Jag dricker julté till och får nästan för mycket av det goda.